Debutskivan var så gott som klar att ges ut, sånär som på finslipningar i produktion och mixning. Samarbetet med puertoricanska reggaetonstjärnan Sir Speedy hade givit Tristes Tigres deras största undergroundhit hittills, och skapat en känsla av att det äntligen började röra på sig efter fem års turnerande, klubbgigande och studioslavande.

Då hände det som inte fick hända.

I november förra året omkom en av duons två medlemmar, Patrik­ ”Pato” Bolling Ferrel, i en rattfylleincident mitt på Stureplan.

–Jag hamnade i chock, förstod inte vad som hände, säger Miguel La Bamba, andra halvan av Tristes Tigres.

– Jag hade jobbat dagligen med den här människan i fem år och han var en otroligt kär vän. Jag och ett gäng musiker gick in i studion och gjorde en memoranza, en slags minnessång. Det tog lång tid innan jag kunde tänka på något annat.

Att resultatet av Tristes Tigres ansträngningar ändå skulle ges ut var det aldrig någon diskussion om. ”Pato” hade sett fram emot skivsläppet något enormt, och detta var vad han hade velat, det är Miguel övertygad om. Släppet känns ännu viktigare för gruppen nu. Innan var debutskivan viktig som en grund för Tristes Tigres framtida karriär, nu blev det ”Patos”­ sista ord.

–Det känns som en välsignelse att få ha hans röst inspelad på det här sättet, säger Miguel.

–Live kommer vi att köra 2Pac-style ett tag framöver, med ”Patos”­ verser uppspelade på scen och jag som sjunger till. Sedan­ får jag se om jag tar in någon­ annan medlem. Jag kommer att fortsätta med namnet Tristes Tigres i minst en skiva till. Jag vill inte släppa allt som vi byggt upp tillsammans. Självklart kommer det låta annorlunda utan ”Pato”, men ingenting i livet står stilla.

Tristes Tigres sound kan beskrivas som en mix av hiphop, reggae­ton, soca och calypso med influenser­ från rock, house och techno­. Vägen till debuten har varit lång. Miguel, med rötter i Mexiko, och Pato, med påbrå från Chile, bildade gruppen 2002 tillsammans med en kille från Venezuela. Gruppen började som ett dj-crew där Pato mc:ade över reggaetonbeatsen medan Miguel sjöng.

–Det var ingen som spelade reggaeton då i Sverige, och folk blev som galna i det. Vi spelade på allt från kreddiga stockholmsklubbar till salsahak. Efter ett tag började jag och Pato samarbeta med olika producenter och uppträda själva. En producent vid namn Krusty gjorde en låt med oss som hette Ya no te puedo amar, en poppig calypsolåt som blev poppis bland stans latinos.

Men det var när Salle och ­Masse från Redline Records fick upp ögonen för Tristes tigres och började producera gruppen som saker­ började hända. Poco a poco, ett socainfluerad dancenummer, släpptes i början av 2007 och föll Puerto Ricos reggaetonstjärna Sir Speedy i smaken. Han ville vara med på en remix av låten. resultatet­ finns med både på ­Tropical Depression och Sir Speedys egen skiva.

–För någon som håller på med den här sortens musik – hiphop influerad av latinamerikanska rytmer – är det jättestort med ett sånt erkännande. Länderna som känns viktiga för min inspiration är Mexiko, Puerto Rico, USA, ­Jamaica och Kuba. Tristes Tigres vill vara en röst för alla oss cocktails därute, blandbarnen, vi som varken är svarta eller vita. Vi är en mix av två världar – tropical står för det karibiska glada och depression för det svenska ­mörka. Fast egentligen är det en meteorologisk term för tropiskt lågtryck.