När den svenska filmen Doxa hade biopremiär förra året fick besökarna betala 85 kronor per biljett. Men i själva verket hade filmen Sveriges dyraste biljettpris. Räknar man in de pengar Doxa fick i förhandsstöd från staten kostade varje biljett hela 3 451 kronor.

Vem vill betala tusentals kronor för en biobiljett? Svaret är givet. Ändå är det så att ett antal filmbiljetter förra året sammanlagt kostade besökarna och skattebetalarna flera tusen kronor styck.

Daniel Fridells film Blodsbröder lockade inte fler än 337 besökare och Leif Magnussons Doxa sågs endast av 927. Lena Hansson Varhegyi, tidigare filmkonsulent på Svenska filminstitutet, gav Doxa 6 miljoner kronor i förhandsstöd och Blodsbröder fick 800 000. Mer än hälften av de pengarna är skattefinansierade. Att filmerna inte gick bättre anser hon inte är ett misslyckande.

- Nej, det var inget dåligt beslut. Jag trodde på dem. Men jag tänker inte diskutera enskilda filmer. Jag var inte den enda som trodde på de här filmerna, säger hon.

Att gå på bio har kommit att bli ett allt ovanligare nöje i Sverige. Även om biobesöken har blivit något fler det senaste halvåret, så har siffrorna sjunkit rejält de senaste åren. Förra året var det sämsta bioåret på 40 år. Samtidigt har antalet svenska biopremiärer dubblerats jämfört med för bara några år sedan. Förra året hade 43 svenska långfilmer premiär, vilket är fler än vad den brittiska filmindustrin presterade. Men fler filmer behöver inte betyda fler biobesökare.

I en granskning av bioåret 2005 har SvD räknat ut vad varje biljett verkligen kostade. Detta genom att lägga ihop själva biljettpriset med statens andel av förhandsstödet till filmen per besökare. Ett par filmer får då ett biljettpris på flera tusen kronor, många kostar flera hundra.

Enligt flera filmkonsulenter som SvD talat med krävs stora förändringar om svensk film ska visa uppåtsiffror igen. Marianne Ahrne, filmkonsulent på Svenska filminstitutet, pekar på bristen av bra manus och säger att det saknas bra karaktärsbeskrivningar. Samtidigt påpekar hon att de filmer som får många biobesökare inte nödvändigtvis är de som är bra.

- Publiksmaken ligger inte alltid på allra högsta nivå. Karaktärerna i manusen är alldeles för enkelt beskrivna och inte så mångbottnade, lite infantilt. Jag saknar berättelser som kommer människor riktigt nära och som man tänker på efteråt. Den bästa av mödrar var i närheten. Jag läser väldigt många manus och ofta tänker jag: ”Har de inga erfarenheter?”. Manusen är tomma, ihåliga och konstruerade. Det är sällan man känner en brännande äkthet.

Men om manusen inte håller hela vägen måste Filminstitutet kunna ge stöd och leda manusförfattaren eller helt enkelt välja bort det, tycker kulturminister Leif Pagrotsky.

- Men målsättningen måste ju samtidigt vara att man vågar vara djärv och att få fram nya talanger. Sverige måste våga ha råd att ha filmer som sticker ut och kanske inte får så många biobesökare, säger han.

Filmkonsulenten Per Nielsen - som beviljade stöd till flera biosuccéer 2005, till exempel Zozo och Pistvakt - anser att det är för enkelt att skylla på dåliga manus. Han jämför med hemlandet Danmarks motsvarighet till Svenska filminstitutet, Danska filminstitutet, Dfi. Exempelvis ger Dfi 200 000 danska kronor per film i manusstöd, vilket kan jämföras med svenska 50 000.

- Jag tycker att det är fullständigt absurt hur det är i Sverige och jag är förvånad över att ingen påtalat detta tidigare. I Sverige ser man manusförfattandet som en hobbyverksamhet. I Danmark jobbar filmkonsulenterna mycket nära manusarbetet.

Per Nielsen anser också att det görs för många filmer med för små budgetar i Sverige, och att hur en film marknadsförs kan vara avgörande för hur det går för filmen.

Marianne Ahrne ser dock en viss förändring i sikte.

- Jag har de bästa filmerna framför mig. Det kan bli väldigt fina filmer 2007 och 2008.