I denna barockopera besjunger unge kung Xerxes den härliga skuggan under ett träd, på den melodi som blivit mest känd som Händels Largo.

Egentligen är Xerxes en sopranroll, skriven för en kastrat. På Händels tid var operakonstens populäraste stjärnor män som hade blivit kastrerade i ungdomen för att de skulle behålla sin ljusa pojkröst, samtidigt som de fick en vuxen mans fysik. De blev ofta extra stora och kraftiga, och de tränade rösten till extrem virtuositet.

En sångerska i Katarina Karnéus röstfack får ofta sjunga mansroller som antingen är skapade för kastrater eller skrivna för kvinnor.

–Det är en utmaning varje gång, men jag tycker faktiskt alltid det är roligt att spela karl. I den här uppsättningen har vi kavajkostymer från 30-talet, med lite persisk glans, säger Katarina Karnéus.

Är det någon skillnad på att göra roller som är skrivna för en kastrat och andra byxroller?

–Ja, kastratrollerna är så uppenbart skrivna för en man! De innehåller mycket drivande musik, extremt manliga arior, ofta mogna karaktärer. Det är gärna kungliga roller med status och pondus. Medan byxroller som Cherubin i Figaros bröllop eller Octavian i Rosenkavaljeren är fjuniga ungdomar, där de flytande könsskillnader ingår i rollen.

Men Katarina Karnéus får också många tillfällen att bära klänning, till exempel som Rosina i Barberaren i Sevilla eller Carmen. Den senares kjol skulle hon fått svepa med i Stockholm, om inte Operan hade ändrat sina repertoarplaner på grund av den uppskjutna scenrenoveringen.

– Ja, tyvärr gick Carmen upp i rök. Jag älskar den franska repertoaren och vill gärna sjunga mer av den.

Carmen har Katarina Karnéus annars gestaltat där hon hade sin urpremiär, på Opéra-comique i Paris. Det var med dirigenten Andreas Stoehr, som nu leder arbetet med Xerxes i Stockholm.

Här spelar man barockopera med moderna instrument. Är det stor skillnad för sångaren?

– Det blir mer intimt med gamla instrument. Det ger fler möjligheter att nyansera sig. Men det har blivit mycket mer accepterat nu att ha ett rikt röstinstrument när man sjunger barock. Det behöver inte låta smalt och spetsigt.

Hur beskriver du själv din röst?

– Den är inte spetsig utan varm och rund. Den har övertoner som gör att det gnistrar runt kanterna. Jag får ofta höra att den har inslag av metall och silver, ja till och med vinäger.

Vi sitter i Operans solistfoajé, där oljemålningar av kända föregångare pryder väggarna: Jenny Lind, Signe Hebbe. Under deras 1800-tal var inte uppdelningen i röstfack alls lika strikt som i dag.

– Jag har alltid känt att det passar min karaktär att vara mezzo. Men jag är inte särskilt fast i att jag måste sjunga sådana roller.

En fördel med mezzorösten är också att det finns en stor konsertrepertoar:

–Ravel, Berlioz, Schönberg. Och Mahler – det är godis! När det gäller romanser vädjar jag till folk att gå dit. Romanskonsten får inte dö ut!

Sedan Katarina Karnéus flyttade hem till Stockholm med nu tioårige sonen Flynn har det mest blivit konsertarbete, av praktiska skäl. Efter många år i London och Sydafrika bor hon nära Vanadislunden.

– Efter 15 år som frilans skulle det vara härligt att höra till en fast ensemble! Tänk att få göra 25 föreställningar per år på samma ställe.