Hötorget, 1967. I Sergelarkaden pågår en sällsam aktivitet. Unga flickor i gymnastiktrikåer kommer hoppande, på stora kängurubollar och i slow motion. En urgammal rit? Eller just vad man kan förvänta sig att se mitt i Stockholms city till vardags? I bakgrunden hörs en sång med texten ”You tried to warn me then…” och på duken kan man läsa orden ”Svezia, inferno e paradiso”.
Välkomna in i mondo-filmens egenartade värld. Genren föddes i Italien under 60-talet och översätts bäst som pseudo-dokumentär, eller chockumentär. Ett banbrytande bidrag var Mondo Cane, en jorden runt-resa i företeelser som kinarestauranger med hund på menyn, bodypainting (Yves Klein), fulla tyskar i St Pauli och en halshuggen tjur. Mondo bizarro och Mondo Freudo är några andra målande titlar som följde.
1968 förärades Sverige sin egen mondo-film. Luigi Scattini heter filmens regissör. Hans cv rymmer också ”dokumentärer” som L’amore primitivo och Witchcraft ’70. Under arbetet med Sweden heaven and hell lyckades han få ett introduktionsbrev från UD, vilket bland annat möjliggjorde medverkan från Sigvard Bernadotte och Skå-Gustav Jonsson.
Sverige, himmel eller helvete, som den hette vid en kontroversiell tv-visning julen 1971, är ingen komplimang. Vi får verkligen våra fiskar varma, särskilt för vår skamlösa lössläppthet. Här står en brud i vitt, utan att vara oskuld. Inte ens den skönsjungande lucian går fri. ”Vem är hon? Dotter till en protestantisk präst, en lång, mager man som hos Bergman? Byter hon kanske partner varannan natt, som i filmerna?” Under en lektion i sexualundervisning observerar man att eleverna ”lyssnar förstrött – med samma likgiltighet som de har sex eller tar livet av sig?” Sedan visas en kondomautomat, mitt ute på Kungsgatan!
Vår spritkultur ägnas rikligt med tid. En man som har ätit en likörpralin får sex månader för rattfylleri. En biltjuv grips på bar gärning av ägaren, som i sin tur arresteras för misshandel. En lapplisa agerar ”skarprättare” efter en enda minuts felparkering (och extraknäcker som nakenmodell). Och så fortsätter denna exposé över den svenska välfärdsstaten, späckad med allt som Göran Hägg missade i sin bok om densamma. Och ”samtliga scener är autentiska eller baserade på fakta.”
För första gången sedan 1971 kan man nu se Sweden heaven and hell, som Klubb Super 8 har valt att kalla sin dvd-utgåva. Det är en bitvis hysterisk, bitvis lite obehaglig och smått utomjordisk film om vårt hemland. Och aldrig kommer den lustiga trudelutten Mah-na-Mah-na att låta riktigt likadant, för den kommer faktiskt härifrån. Lyssnar man noga på den så hör man ju bitar av Hugo Alfvéns Midsommarvaka.
