I flera år var journalisterna David Kemps och Stephen Dalys artikelserie The Rock Snob‘s Dictionary i amerikanska månadstidningen Vanity Fairs årliga musiknummer en av popjournalistikens allra mest underhållande följetonger. Med en imponerande fingertoppskänsla uppdaterde de popfanatikernas och skivsamlarnas allt mer accelererande jakt efter nästa marginella genre, producent eller bortglömda sångare att återupprätta.
Nu finns hela deras encyklopediska arbete samlad mellan hårda pärmar, utgiven under samma namn som artikelserien.
Och det är väldigt fascinerande läsning. Av flera anledningar.
Inte bara för att de skickligt klär av rockjournalistikens reflexmässiga drivkraft att alltid hävda hur, säg, de ursprungliga demoversionerna av Bob Dylans skilsmässoepos Blood on the tracks är givetvis att föredra framför skivan som faktiskt gavs ut.

När Vanity Fair först bad journalistduon författa sin första A-Z i ämnet såg spelplanen radikalt annorlunda ut än den gör i dag.
Då var fortfarande den lättlyssnade kompositören Burt Bacharah en relativt välbevarad hemlighet, utskrattad av de flesta och endast omfamnad av de mest renläriga japanska soft rock-kretsarna.
Då var fortfarande Brian Wilsons Smile en mytomspunnen helig graal och Wilson själv en obotlig grönsak bortom både hopp och sans.
Det känns som om det sista kapitlet av The Rock Snob‘s Dictionary inte är skrivet än. För den allra outhärdligaste popsnobbismen har hunnit springa flera varv runt kvarteret bara under den här bokens tillkomst. I dag är The Rock Snob‘s Dictionary snarare en angelägenhet för reklamfilmsproducenter och en åldrande Mojo-redaktion.

Den renaste popsnobbismen, den som gäspande redan tar avstånd från allt Daly och Kemp tar upp, har kollektivt insett att det är det kommersiella, det fortfarande pågående – och därmed förbjudna – som är angelägnast att reclaima.
Eurodisco, discorock från 80-talets mitt, MOR och AOR är alla vägar ut ur rockjournalistiskt korrekt countryrock. Det räcker med att studera alla de brittiska dj:s som på aktuella mixalbum ser låtar med Flash & The Pan, ELO, Chicago och – hårdast av dem alla – danska Laidbacks Sunshine reggae som viktigare upptäckter än någonsin Glenn Branca eller Harry Partch.
Att det leder till det kittlande resultatet att det med blotta ögat är omöjligt att skilja pop-snobbens teorier från ett publikfriande dj-set på Svenne Banans klassåterträff bör betraktas som en bonus.