Ulrika Sandén har fortfarande svårt att läsa. Att skriva en egen bok blev, märkligt nog, lättare. – Det kräver inte lika mycket koncentration. Dessutom har jag haft hjälp av mina dagboksanteckningar. När jag sätter mig vid datorn är det som att gå in i en annan värld, rum och tid försvinner.
Första gången hon skrattar högt tror jag det beror på nervositet. Efter tredje skrattet inser jag att Ulrika Sandén – fortfarande – är en glad person, full av humor. Först då vågar jag luta mig tillbaka och inse att vårt möte inte kommer att bli så svårt och sorgligt som jag hade trott efter att ha läst hennes debutbok ”... och jag vill leva.”
Låt oss börja med en sammanfattning:
Ulrika Sandén är 32 år och utbildad socionom. En julimorgon sommaren 2004 opererade hon bort en tumör i hjärnan. Några veckor senare blev hon lämnad av mannen som hon levt samman med i sex år.
Genom hela sjukdomsförloppet och över operationen fanns han vid hennes sida, förstående och stöttande. Sedan åkte han bort på en arbetsresa. Kvällen före talade de om att gifta sig och skaffa barn. Hennes sambo försäkrade att han älskade henne och att han åkte ensam, det vill säga utan den unga kvinnliga kollega som han blivit mentor för.
Dagen efter, när Ulrika sökte honom på konferenshotellet, svarade han inte på sin telefon. En kvinna i receptionen kunde berätta att ”båda” hade gått ut, det vill säga både mannen och kvinnan som delade dubbelrummet.
– Någonstans hade jag väl känt att allt inte var bra med oss. Ändå gick min värld sönder.
Nej, vi väntar lite med att berätta hela historien. Börjar med att konstatera att i dag, efter ett och ett halvt års rehabiliteringsarbete har Ulrika Sandén kommit så långt att hon kan laga sin egen mat och hitta hem – åtminstone om hon har en karta i fickan.
Kort och gott kan vi konstatera att hon överlevt både tumören och kärlekssveket.
– Det enda jag har svårt att acceptera är mina hjärnskador. Jag skäms för att jag är dum i huvudet. Så mycket av min gamla identitet låg i att vara intelligent och kvicktänkt.
Sorgen finns där också, förstås. Inte minst för att hon tvingats ge upp sin forskardröm.
– Jag försöker trösta mig med att jag utforskar vardagslivet, steg för steg. Och att jag är den enda här på förlaget som har lättare för att skriva än att läsa.
Det ligger tre små chokladkakor på bordet framför henne i det vackra förlagsrum där vi möts. De är förebyggande energitillskott. Dessutom är jag förvarnad om att hon behöver ta paus efter 45 minuters prat.
– Men jag håller själv koll på klockan. Vi kan väl börja med att prata om boken.
Egentligen är det hennes barndomsdröm som går i uppfyllelse. Så länge Ulrika Sandén kan minnas, och det som hände före 1995 minns hon bra, har hon drömt om att skriva en skönlitterär bok. ”Så ramlade den här ”gratishistorien” över mig”, säger hon krasst.
Fast egentligen var det ännu tuffare. Det var när hon steg in på stadsbiblioteket i Lund för att leta efter någon som delade hennes helvete – detta att bli övergiven i samband med en svår sjukdom – som hon insåg att den boken inte var skriven. Inte ännu. Trots att hon förstått att det inte alls är ovanligt. På Cancerfonden och på sjukhusen i både Växjö och Lund sa man samma sak: Å nej, inte du också.
– Ändå finns inga studier om det, inga böcker över huvud taget. Det var då jag tänkte: Nu jädrar är det dags.
Hennes före detta sambo har fått namnet Magnus i boken. I verkligheten heter han något annat. En stor del av deras gemensamma liv har också avidentifierats:
– Jag har ju inte skrivit boken för att sätta dit honom.
Har du aldrig känt behov av att hämnas?
Hon nickar, säger att från början fantiserade hon och väninnorna om att hon skulle skriva en bok som Lukas Moodysson efteråt skulle göra film av. Och så skulle han stå där på Guldbaggegalan och ta emot pris och tacka Magnus för att han visat honom hur den manliga egoismen ser ut.
– Men det var länge sedan. Nu känner jag inget hämndbehov längre.
Hon drar andan, låter hjärnan stillna inför vad hon främst vill med sin bok:
– Vi måste börja tala om de som blir lämnade. Och de som går.
Vad är det vi ska kräva, att kärlek alltid håller i nödens stund?
Nej, nej, Ulrika Sandén skakar varligt på huvudet. För egen del tror hon till att med att separationen var bra. Nu har hon kunnat satsa allt på sin rehabilitering.
– Men frågan är tidpunkten, när det händer. Magnus lämnade mig i det mest akuta läget, när det fortfarande handlade om liv och död och jag absolut inte fick utsättas för stress. Öppnar vi debatten, släpper vi lite på moralen och säger att det kan vara okej att separera kanske vissa män klarar av att inte sticka i panik, som Magnus gjorde. De kanske kan vänta en månad, ta en seriös diskussion om vad de känner, sköta det snyggt. Så snyggt det nu går att sköta en skilsmässa.
Är det bara män som sviker sjuka kvinnor – och aldrig tvärtom? Ångesten och rädslan måste väl vara lika stor hos kvinnliga anhöriga?
– Jag har ingen statistik. Av dem jag talat med är det kanske en sjuk man som blivit lämnad och 20–25 kvinnor. Å andra sidan kanske jag hört mer om kvinnorna eftersom jag själv är kvinna.
Hennes sjukdom började med korta epilepsianfall, som Ulrika själv uppfattade som blixtar genom huvudet. Då var hon i 20-årsåldern. Nästa symtom var ryckningar i armar och ben. De blev avfärdade som stress.
– Man går ju inte runt och tror att man har hjärntumör. Inte ens när läkarna sa att de misstänkte cellförändringar tog jag det till mig.
Minnesluckorna blev allt tätare. Ulrika Sandén kunde, förväntansfullt, föreslå att de skulle se samma film som de redan sett, tidigare i veckan. Kvar fanns inte ens en glimt av glömskan.
– Det jag har glömt, det har jag glömt att jag glömt, om du förstår vad jag menar.
I början av 2004 kom beskedet, efter en magnetröntgen, att hon hade en ofarlig cysta i höger tinninglob. En ny röntgen några månader senare visade att den inte hade vuxit. Paniken fanns där ändå, förstås, men Ulrika och hennes sambo förlitade sig på läkarnas ord om att tumören var ofarlig. Så blev det sommar och en fasansfull huvudvärk exploderade i hennes huvud. Till slut blev hon inlagd på sjukhus, fylld med mediciner. Och plåtarna från magnetröntgen skickades till neurokirurgerna på Lunds sjukhus.
Beskedet kom en sen kväll: ”Hej, vi har fått svar från Lund. De kommer att kalla dig till operation.”
Tumören var identifierad.
I bilen på väg till operationen möter hon för första gången döden. Smaken av död. Den fyller hennes kropp och hon skickar sms till troende vänner: Be för mig. Och ut i bilens mörker säger hon till sin sambo att hon vill ha Bette Midlers The rose på sin begravning. Och att hennes aska ska bli spridd i en minneslund.
– Det måste ha varit fasansfullt för honom att höra. Men just då kunde jag bara tänka på mig själv. Samtidigt kändes allt overkligt. Det kan det fortfarande göra, när jag sitter och talar här med dig känns det som att berätta en saga. Men, förlåt, nu måste vi ta paus.
På närmaste toalett kan hon låta hjärnan vila i mörker. Kvar på bordet ligger hennes minnesklocka som ringer fem gånger per dag för att påminna om vila, mat och medicin – ungefär som Skalmans mat-och-sovklocka. Kvar finns också hennes ord om en ”fantastisk” sjukvård, där hon blivit behandlad som en människa, en medmänniska. Med både värme och kramar.
Efter några minuter är hon tillbaka, med ny kraft att berätta fortsättningen:
Hennes tumör visade sig vara elakartad men inte aggressiv. När hon vaknade upp efter operationen kräktes hon i ett dygn, sedan blev hon euforisk. Hon hade överlevt. Och hon hade kvar sin gamla personlighet, hade inte blivit någon annan.
– Min tumör är ”snäll”. Samtidigt vet man genom erfarenhet att man oftast inte fått bort alla cancerceller vilket betyder att den troligtvis kommer tillbaka. I mitt fall, eftersom jag är så pass ung, räknar man med att det tar mellan fem och tio år.
Hon sitter lugnt i stolen och berättar, ungefär som hon beskrev hur man lägger upp ett komplicerat stickmönster.
Det handlar ju om ditt liv!
– Jag vet, men allting blir relativt. I dag kan jag tycka att min första panik var lite fånig. Men efter operationen – och efter att Magnus lämnat mig – tappade jag livsgnistan totalt.
De bröt relationen per telefon, har aldrig sett varandra sedan den där kvällen när de satt hemma och talade om barn och bröllop. Direkt efter separationen åkte Ulrika Sandén in på sjukhus för misstänkt blödning i hjärnan. ”Nu måste du bara tänka på dig själv”, sa läkarna när de konstaterat att hon var utom fara.
– Det handlade om liv eller död. Och jag valde att leva. I början fick jag stor hjälp av mitt hat, det finns en sådan otrolig kraft i det. Tack vare hatet fastnade jag inte i en depression.
Och vad känner du för din före detta sambo idag?
– Ingenting. Jag vet inte vad som hänt honom, tänker aldrig på det. Men jag minns att vi en gång älskade varandra, det minnet är inte borta. Och nu börjar jag bli lite sugen på att ge mig ut på banan igen.
Vad skulle behövas för att färre par råkar ut för samma trauma?
Anhöriggrupper, är Ulrika Sandéns första förslag. Direkt när någon blir allvarligt sjuk ska vederbörandes närmaste också få hjälp och stöd.
– Som sjuk kommer du direkt in i systemet, som anhörig hamnar du vid sidan om. Lika rädd för framtiden, för att bli lämnad ensam. Men också frustrerad av att inte kunna göra något, kanske fylld av skuld. Och av skam för att du själv är frisk.
– Den som inte orkar med situationen utan flyr i panik mår ju inte heller bra.
Minnesklockan har redan ringt igen. Före sista punkten måste jag höra hur det känns nu när boken ska komma ut. Roligt, säger Ulrika Sandén.
– Det är klart att det är lite läskigt också. Men härom veckan fick jag huvudvärk igen och var inne på akut röntgen. Det var inget återfall, tack och lov. Jag menar, hur hemskt är det – i jämförelse – att ge ut en bok ...
