Den svenska proggrörelsen handlade mycket om att rasera gränser mellan publik och artister. Slag-ordet var ”alla kan spela”, även om det i praktiken var så att vissa faktiskt var bättre än andra på att spela musik, regissera pjäser eller vad det nu kunde handla om.

1970-talets svenska ”gör det själv-anda” och 80- och 90-talets internationella DIY-rörelse, uttytt ”do it yourself”, var ändå som en vindpust jämfört med den flodvåg av hemsnickrad musik, litteratur och film som under 00-talet skulle komma att bli en naturlig och för vissa lönsam del av kulturlivet.

Den tekniska utvecklingen, med datorer och bredband i täten, är den största enskilda faktorn till att konstskapandet nått en aldrig tidigare skådad gräsrotsnivå. Med datorns hjälp öppnar sig oändliga möjligheter att skapa filmer och musik – och snabbt få ut det via Myspace (som kom 2003) och Youtube (2002) – även för dem utan större kunskapsmässiga och materiella resurser.

Patrik Erikssons uppmärksammade film En enastående studie i mänsklig förnedring (bilden till höger), gjord med en mobiltelefon 2008, är ett av många exempel på ett medvetet användande av lågbudgetteknologi tillgänglig för alla. Svensk filmindustris köp av Sandrews 2004, som gav SF en monopolställning som distributör av film, visar att utvecklingen även gick i diametralt motsatt riktning.

Sedan är det en annan sak att de demokratiska skapandevillkoren precis som på 70-talet fått vissa oönskade konsekvenser. Hade det inte funnits lättförståeliga och billiga program att skapa technomusik på så hade vi sluppit Basshunter och hans över hela världen spridda plåga Boten Anna. Bara som ett exempel.

Agnes är den mest framgångsrika svenska artisten i Idol, musiktävlingen som alla pratar om.

Susan Boyle (bilden) kom tvåa i Britain’s got talent och är nu den mest säljande kvinnan i skivhistorien.

Paul Potts fick en hel värld att gråta. I USA röstar fler i American Idol än i ett presidentval. Många rynkar på näsan, desto fler tittar.

Konstkupper och konstnärer i blåsväder och även i klammeri med rättvisan har funnits i alla tider.

Dror och Gunilla Sköld Feilers installation Snövit och sanningens vansinne (bilden) och Konstfackstudenten Anna Odells simulerade psykos tillhör decenniets mer spektakulära.

Men annars var det Jyllandspostens Muhammedteckningar som orsakade flest och mest högljudda protester. Mordhot, flaggbränning och bojkott blev påföljden.

Svenske konstnären Lars Vilks ritade sommaren 2007 en teckning där Muhammed framställdes som rondellhund, något som resulterade i att ett islamistiskt missnöje riktades mot Sverige.

Efter decennier av såpoperor som Dallas och Melrose place slog finkulturen sina klor i dramaserierna.

Plötsligt tokhyllades serier som Sopranos, Vita huset, In treatment och Mad men (bilden). Trots att rollfigurerna bara pratade och pratade.

Maffia- serien Sopranos var så andlöst spännande – och långsam – att det kändes som att titta på ett Bergmandrama. Amerikanska kabelkanalen HBO inledde alltihop 1998 med Sex and the city.

Yves Saint Laurent, Ingmar Bergman, Michael Jackson, Irving Penn, Astrid Lindgren, Monica Zetterlund.

Många storheter har gått ur tiden under det här decenniet. Blixtsnabbt spreds deras livshistorier över världen. Ändå blir de tack vare sitt skapande odödliga och många sörjande vill inte bara hylla, utan också äga något efter stjärnan som slocknat.

Bukowskis Bergmanauktion var en uppvisning i svindlande priser, där Georg Jensen-tärningarna slutade på 75 000 kronor och 31 (!) schack-pjäser klubbades för smått osannolika 1 miljon kronor.

Bakom köpen fanns den norske uppfinnaren Hans Gude Gudesen, som också köpte Bergmans hem på Fårö. I framtiden ska det omvandlas till ett stiftelsedrivet center för unga konstnärer.

Dokusåpan har gått från att vara snaskig och elak, som Baren och Big brother – över närgångna skildringar av människor som söker kärlek, förändrar sin kropp eller slösar bort sina pengar – till ganska snälla arbetsplatsskildringar som Färjan och Ullared.

Många är de dokusåpakändisar som passerat. Några har gått vidare till andra karriärer, som S-riksdagsmannen Jan-Emanuel Johansson (Expedition: Robinson 2001) och tv-profilen Carolina Gynning, bilden) (Big brother 2004).

Medan de flesta snabbt försvunnit ut i anonymiteten igen.

Efter attacken mot World trade center i New York försattes hela västvärlden i terrorläge, något som sedan terapeutades öppet på bloggar och i virtuella chatrooms. En ny era var född med ett oändligt antal sändare, men betydligt färre mottagare.

Samtidigt som ögonvittnesskildringar hyllades och tog plats i det som kom att kallas gammelmedia, vädrade diverse åsiktsmaskiner morgonluft. Ingen har förvisso sagt: ”skriv en skitbok och ge ut den själv”. Men många har ändå prövat via tjänster som exempelvis Vulkan.

Ännu fler, 350 miljoner människor, har gått med i Facebook och förr eller senare känt behovet av att svara på frågan ”Vad gör du just nu?” och glatt delat med sig av lunchplaner, partnerbyten, fotoalbum och jobbets vedermödor till sina vänner.

Just ”dela med sig” är något av decenniets essens. Illegal fildelning fick skivindustrin att gå kräftgång. Pirate bay blev upphovsrättens största fiende, medan nya legala distributionsformer som Itunes och Spotify, förpassade cd-skivan till en förlegad artefakt.

Kostnaden för att publicera sig digitalt eller att organisera människor över världen har i det digitala tidevarvet sjunkit och närmat sig noll, påpekar Clay Shirkys i boken Here comes everybody.

1990-talets ”gratisätare” har helt enkelt fått en annan meny – film, musik och nyheter är vad moderna människor glatt sväljer, utan att vilja betala. Detta beteende har fått effekter, inte minst i USA där tidningar som New York Sun lagts ned. Seattle Post-Intelligencer fortsätter visserligen att komma ut – men bara på nätet där distributionen är så gott som gratis.

Många har också rattat in Twitters aktivitetsfält, svarat på frågan ”What’s going on? och fläkt ut sitt liv på 140 tecken. Här kan vem som helst följa andra människors flöden där bland annat 3 989 198 människor spridda över vårt klot valt att följa Britney Spears solkiga glamourliv.

Att Barack Obama nyttjade denna kanal under presidentvalskampanjen anses vara en av orsakerna till hans framgång, medan exempelvis Global voices, som samlar bloggare och twittrare från hela världen, sannolikt går att tillskriva större nytta – men lägre kändis- och skandalfaktor.

Fast det krävs mer än ett Svenssonliv för att flera gånger per dag med stolthet kunna svara på frågan: Vad gör du just nu?

Roman eller dagbok? Blogg eller roman? Under 00-talet blev det svårt att se skillnaden. Väldigt mycket en dagbok var Lars Noréns (bilden) En dramatikers dagbok, 2008, där han berättade om sig själv och kastade skit på en och annan i svenska kulturvärlden, precis som Maja Lundgren i Myggor och tigrar, 2007.

Ju mer ”baserad på en sann historia” desto bättre alltså. Fast det visade sig vara lurigt. En av de större debatterna handlade om Liza Marklunds bok Gömda.

Journalisten Monica Antonsson påstod i sin bok Sanningen om Mia att Gömda inte alls var så ”sann”. Ord står mot ord men det är nog färre förlag som vågar kalla en berättelse ”sann” under 10-talet.

Vid sidan av 00-talets framgångsrika export av akter som Peter, Bjorn & John, Robyn och Lykke Li (bilden) – var det de svenska låtskrivarna och producenternas tur att komma ut i den superkommersiella globala popvärlden.

Något som i förlängningen gynnade musikförlagen mer än skygglappsförsedda skivbolag.

Denniz Pop och Max Martin beredde vägen för hitmakare som Andreas Carlsson och Jörgen Elofsson, fram till Red One och, inte minst, Bloodshy & Avant som 2004 skrev och producerade Britney Spears Toxic.

Under det gångna året har duon fått framgång och kredd med den lite hemliga gruppen Miike Snow.

World of warcraft och Barbie och diamantslottet är två sidor av samma mynt. Med vektor-grafik och 3D-modeller öppnade 00-talets datorer porten till sagornas värld på vid gavel.

Ut strömmade elever från internatskolan Hogwarts, hober, ringvålnader och de förvånansvärt fräscha vampyrerna i Twilight.

Nu kommer teknikentusiastiske filmmakaren James Cameron och hans blå avatarer.

Medan digitala specialeffekter under hela decenniet i takt med ökad hårddiskkapacitet nått en högre sofistikationsgrad – måtte någon gång detsamma kunna ske med manusen – har det spekulerats i om Hollywoodstjärnor ersätts med syntetiska aktörer.

Bulgur, baljväxter, bak och bajs, förlåt kompost. Sa man ordet eko menades en gång i tiden den återklang som genljuder om man till exempel hojtar i en tunnel. Klassiskt bildade personer kunde möjligen åsyfta en grekisk nymf med det namnet.

Under 00-talet blev eko en förstavelse som laddar allt mellan mjölk och drivmedel med positiva konnotationer.

På 70-talet var ekologi ett begrepp förbehållet intellektuella och subkulturella eliter. Den norske filosofen Arne Naess formulerade den första ekologiska ideologin i boken Ekologi, samhälle och livsstil samtidigt som storstädernas unga alternativa flyttade ut i naturen för att så och skörda med sina bara händer.

På 00-talet växte eko till en strömning i tiden samtidigt som begreppet utvidgades och kommersialiserades. Allt från ugnsrostade närproducerade rotfrukter via olivoljeprovningar till holistiska spabesök är inte bara hälsofrämjande wellness utan även konsumtionsmönster som indikerar social status där såväl borgerlighet (Östermalm och Vasastan) som vänster (Söder) förenas.

Lågutbildad, överviktig och rökande underklass i provinsen konsumerar även framledes processade stormarknadsprodukter.

Trots 00-talets exploatering av ekobegreppet har 70-talets antikommersiella ekoidealism ändå en förmåga att ständigt inkarneras i nya unga kroppar så fort det drar ihop sig till klimat- eller världsbankskonferens.

Och vid sidan av alla allfarvägar bakade nyligen en nordnorsk konstnär surdegslimpor i SVT:s kulturprogram Kobra, en manifestation mot hennes hemlands hämningslösa oljeproduktion.

Persbrandt, Persbrandt, Persbrandt. Uppsättningen av Fröken Julie där Mikael Persbrandt spelade mot sin dåvarande flickvän Maria Bonnevie (bilden) kommer att gå till teaterhistorien.

Samma kväll som kvällstidningarna dignade av rubriker om att Persbrandt väntade barn med Sanna Lundell vibrerade publiken minst lika mycket som skådespelarna.

Även om alla inte har fått samma rubriker har det varit ett årtionde när många teatrar har satsat på sina ”stjärnor”, i synnerhet Stockholms stadsteater. Kanske ett skäl till att stadsteatern har anklagats för publikfrieri.

Men nu har vindarna vänt och många applåderar teaterns repertoar och höga publikbeläggning.

Det svenska deckarundret var ett faktum, kanske rent av på nedgång. Men 2005 slog den ned som en bomb, Män som hatar kvinnor – första delen i Millenniumtrilogin av journalisten Stieg Larsson som själv avled 2004.

En liknande svensk boksuccé kommer nog aldrig att skådas igen. Deckarna har sålt i över 20 miljoner exemplar världen över, filmatiseringarna har blivit osannolika publikframgångar.

Fenomenet Stieg Larsson kommer garanterat att analyseras långt in på 10-talet. Kanske blir huvudspåret: ”Hur bra var hans böcker – egentligen?”.

Den av regeringen beställda kulturutredningen, den första sedan 70-talet, är renons på visioner. Konstnärer som entreprenörer? De är sedan länge kämpande småföretagare.

Sponsring? Den försvann med krisen just när utredningen presenterades. Landstingspolitiker som bidragsgivare? Svenska politikers pinsamt uppenbara brist på kulturkompetens ger en tydlig indikation på provinsialisering.

Kulturpolitiken är högerns akilleshäl. Varför den visar så klent engagemang för konst och vitterhet när bildning borde vara dess hjärtefråga är en gåta.

Eagles, Crosby, Stills, Nash & Young (bilden), Fleetwood Mac och Beach Boyslegenden Brian Wilson är några som kunnat casha in ordentligt på en till största delen lika grånad målgrupp.

Som bäst har det handlat om återföreningar med nästan kompletta medlemsuppställningar, men inte så sällan har kopplingen till originalet varit pinsamt låg.

”Har det hänt någon gång att du nästan blivit förälskad i en sten?” undrade Ernst Kirchsteiger (bilden), hemmafixarnas egen George Clooney och lade huvudet på sned. Barfotalyckan strålade i svenska torp och stugor.

I ett snabbrörligt samhälle blev vårt hem mer än en borg – ett visitkort som avslöjade vem vi är – egentligen.

Så in med hemma-spa, vita soffan, den självpiffade mosskransen och doftljus i mängd. Inredningsprogrammen har formligen sköljt över oss. Slutsatsen blir: bygg inte om (det kan bara räddas av Arga snickaren), släpp hammaren (Martin Timell gör jobbet) och akta dig för Simon och Tomas (då har du Sveriges fulaste hem).

I början av decenniet var varenda politiker feminist – även statsminister Göran Persson – och det snackades jämställdhet inom samhällets alla sfärer, inte minst inom kulturen där mansdominansen framför allt i filmen och på teatern genomlystes.

2005 vände allt. Efter dokumentären Könskriget där Roks ordförande sa att ”män är djur” blev det fritt fram att spotta på feminismen. Läget för det då nybildade Feministiskt initiativ, Fi, kunde nog inte ha varit sämre.

Frågan är nu om Fi-ledaren Gudrun Schymans (bilden) medverkan i Let’s dance i vår leder till succé i riksdagsvalet i höst och till feminismens återtåg i det offentliga under 10-talet.

”Arkitektur har blivit en pinuppa” och ”00-talets arkitektur gör sig bäst på bild”, skriver tidskriften Rum i sin decenniegenomgång med hänvisning till bland annat olympiastadion i Beijing (bilden), New Museum i New York och Dubais just avstannade superbygge vid Persiska viken.

För att inte tala om den legolåda av varumärkesarkitektritade arenor och kulturhus som stjälpts över världens metropoler. Först ut var ett nytt Guggenheimmuseum som sjösattes vid Biscayabukten, det som gav upphov till ”Bilbao- effekten”: Att sätta platser på (turist)kartan med hjälp av spektakulära byggnader.

Stockholm vaknade med ett ryck och ställde sina förhoppningar till ett nytt stadsbibliotek inklämt intill det gamla. Finns det en koppling mellan kommunens bristande fingertoppskänsla inför storvulna byggprojekt och dess entusiasm inför 10-talets Tors torn?

Jag, jag, jag var den förutseende titeln på Unni Drougges romandebut 1994. Helt frånsett dess innehåll skulle titeln kunna ge rubrik åt 00-talets bloggvåg. Den var det direkta resultatet av användarvändliga digitala verktyg, som gjorda för att iscensätta och produktutveckla sitt jag med dittills icke skådad genomslagskraft.

För ett litet fåtal vill säga, resten puttrar på för sig själva någonstans därute på bredbandet.

Webbstrategen och författaren Sigge Eklunds karriär illustrerar hur traditionella medieföretag, i detta fall Bonniers, snabbt integrerade bloggprofilens marknadsföringspotential i sin koncernstrategi.

Och exakt vad det var som tog först Alex Schulman (bilden) och sedan Blondin-Bella från nischvärldar som Stureplan och tonårskläder till att bli varumärkesnamn i breda målgrupper – Aftonbladetläsare och massmarknadsmode – är inte oväsentligt, men svårfångat. Var de först? Var de bäst? Spelar roll.

Den som tror att bloggvärlden rent tematiskt erbjuder något alldeles nytt kan läsa introduktionsraderna på Playahead networks sajt som Kissies blogg, en av de största i Sverige just nu, är en del av:

”Men tjena snäckan, va härligt att du är här! Välkommen in i Playaheads underbara värld, fylld av söta killar och tjejer som bara ääälskar att chatta och flirta. Titta på bilder från nattklubbar, chatta med dina idoler, diskutera, ladda upp foton, blogga och skaffa en himla massa nya kompisar.”

Låter det som saxat (frånsett chatta, ladda upp och blogga, givetvis) ur Bildjournalen 1969? Innehållet är likartat, kanalen en annan. Dingdong is forever.

Animationer betraktades länge som något för de minsta. Tidiga animerade filmer för vuxna dröjde ofta kvar i humorfacket. På 70- och 80-talet växte den franska serievågen fram understödd av kulturminister Jack Langs positiva intresse.

Dess filmiska berättande med sofistikerade storylines i tecknade bilder kom att betyda mycket för mediets innehållsliga utveckling.

I dag spänner animation över hela fältet från Byggare Bob till Tarek Salehs dystopiska vuxenfilm Metropia (bilden). Det är signifikativt att konstnären och animatören Nathalie Djurberg tog hem Silverlejonet som mest lovande unga konstnär från årets Venedigbiennal.