Det var överraskande för alla och däri låg genialiteten, så långsökt att bara Erland Josephson skulle ha kunnat komma på idén. Det krävdes en skarp teaterman och en författare, upptagen av att skildra hur vi spelar våra roller, för att våga utmana på det sättet.

Alltså, den folkkäre, genomsympatiske Sven Lindberg skulle, i Josephsons uppsättning av pjäsen Broder Eichmann (1985), spela den iskalle skrivbordsmördaren. Ingvar Kjellson – som alla räknat med skulle få rollen – gestaltade i stället hans motpart, den israeliske förhörsledaren Avner Less.

Sven Lindberg vred sig av obehag över erbjudandet, men kom att successivt ge ondskan sitt alldeles egna uttryck. Det var en lysande gestaltning – belönad med SvD:s Thaliapris – som växte fram under lekfulla repetitioner och med Josephsons fåtaliga och lågmälda instruktioner. Han visste precis hur man lockade fram det bästa ur aktörerna. Den allvarliga och ibland mycket obehagliga pjäsen tog gestalt under ständiga avbrott av anekdoter och roliga historier, berättade av veteranerna Josephson, Kjellson och Lindberg.

Det var en medveten strategi buren, tror jag, av en syn på livet som fyllt av paradoxer. Erland Josephson hade ett väl utvecklat sinne för människans motsägelsefullhet. Oavsett om han var aktör, regissör eller författare så såg han lite vid sidan av livets allfarvägar. Han var snabb i repliken, uttryckte sig gärna ironiskt men såg med självironisk distans självupptagenheten i det yrke han valt – skådespelarens. Han var en finlirare, inte de stora gesternas man.

Vid något tillfälle berättade han att han alltid promenerade mycket, särskilt i alla nya städer dit han kom för att filma. Jag vill gärna tro att mycket av det han skrivit formulerades just under planlöst flanerande. För Josephson var en synnerligen flitig och alldeles utomordentlig författare. Han fick ofta hyggliga recensioner men jag tycker inte att hans litterära gärning riktigt fick den uppskattning han var värd. Jag räknar till tretton volymer i bokhyllan och då är det långt ifrån allt han har skrivit.

Erland Josephson började som lyriker och debuterade 1946 med samlingen Cirkel. Han gav ut ett flertal böcker fram till den kontroversiella och omtalade romanen, En berättelse om herr Silberstein, 1957. Skriven drygt 10 år efter andra världskrigets slut är romanen en ingående uppgörelse med en kvardröjande antisemitism i det svenska samhället. Men det är ingen politisk pamflett snarare ett psykologiskt porträtt av personligheter – offer, utövare och likgiltiga.

I mitten av 1980-talet påbörjade han vad som skulle bli en svit av tio delvis självbiografiska romaner och porträtt av människor som stått honom nära. Många av böckerna har Josephsonstypiska titlar som Vita sanningar, Sanningslekar, Kameleonterna, Rollen och Gubbröra.

Med Erland Josephsons död har vi inte bara förlorat en originell skådespelare utan också en författare som aldrig tog något för givet. För om jag skulle våga mig på att se ett genomgående tema i författarskapet är det ett sökande efter sanningen genom att utmana och sönderdela vedertagna – och ofta falska – sanningar.