Du kan väl skriva om läsplattor, sa redaktören. Vi ska skriva om sommarläsning och till dess kan du testa några olika läsplattor, fortsatte han. Hmm, redaktören var ju medveten om min tafatthet såväl som skepsis inför alla nya apparater. Flera gånger har jag frågat honom om tekniska råd, och sedan inte lyckats följa dem. Men, tänkte jag, han antar väl att jag fortfarande kan läsa. Ett roligt uppdrag, svarade jag. Redaktören log.

Under en vecka ska jag utforska läsplattan. Det är mer känslan, hur det egentligen är, än tekniken som intresserar mig.

Måndag

Läsvanor är onekligen individuella. Det är inte bara ett rent nöje utan kan också utvecklas till ett tvång. En del människor går och läser, professor Georg Klein berättade en gång att han läser även när han rakar sig. Jag måste alltid försäkra mig om att ha något att läsa när jag lämnar hemmet, inte så att jag alltid måste läsa men det är viktigt att ha en möjlighet att läsa. Så min första tanke, innan jag ens fått en läsplatta till påseende, var naturligtvis att lista alla platser där den inte skulle fungera. Undermedvetet var jag nog ute för att lura ”den där lilla apparaten” men ju mer jag funderade desto färre platser kom jag på. Badkaret, förstås, men på de flesta ställen dit boken eller tidningen följer med bör det inte vara något problem: i sängen, på soffan, i hissen, på tunnelbanan, i tvättstugan, på toaletten, vid måltider i ensamhet.

Även relationen till den fysiska boken är ju individuell. Många bokälskare kan inte tänka sig att överge den, varken i handen eller i hyllan. Deras förhållande till boken är sensuellt och känslomässigt. De talar gärna och lyriskt om doften (oftast äldre, antikvariska böcker), trådbindning, bokomslag och papperskvalitet. Bibliofilerna samlar inte bara på innehållsliga intryck. Läsplattan har inte en chans. Den andra ytterligheten representeras av dem som i det längsta drar sig för att läsa en bok men som nu när läsningen också är en teknisk leksak kanske skulle kunna lockas till litteraturen.

Tisdag

Min första läsplatta är en Letto men jag utlovas fler testobjekt. Det är förvånansvärt lätt att komma underfund med tekniken. Letto säljs av nätbokhandeln Adlibris och från hemsidan laddar jag ner Klas Östergrens roman Den sista cigarretten. Den kostar runt 160 kronor elektroniskt. Pappersboken väger 617 gram, medan plattan i min hand väger 220 gram!

Läsningen går dock trögt. Reaktionen är känslomässig. Det är som om ögonen inte riktigt vill fästa vid texten, orden känns artificiella, långt borta. Tekniken ställer krav på ­simultankapaciteten. Rätt knapptryck vid rätt tillfälle. Dessutom går ”sidbytet” rätt långsamt. Hur antecknar man eller stryker för? Och hur håller jag den bäst, det sitter ju knappar överallt. Ful är den också! Kommer jag att vänja mig?

Onsdag

Får besök av två representanter för läsplattan Nuut. Jag gillar utseendet. Ena sidan är något bredare, greppsidan. Den är något mindre än den Kindle som däremot har ett tangentbord och sökfunktion. Väl hemma återgår jag till Letto och Klas Östergren för en stunds koncentrerad läsning. Texten är svart mot en gråaktig botten. Läsbarheten är något bättre på Nuut och Kindle än på Letto, kontrasten mellan text och bakgrund något skarpare, dock inte lika bra som bokens svarta text mot vit botten. Det går också att förstora texten på alla läsplattorna, dock varierar möjligheterna i storlek. Läsningen går bättre. Troligen en kombination av vana – hjärnan anpassar sig till det nya sättet att läsa – och att berättelsen suger tag i mig.

Natten smyger sig på och när jag kryper ner vid sidan av den sovande hustrun upptäcker jag dock att det inte går att läsa i mörker. Det finns inget bakgrundsljus i den här läsplattan. Ficklampan är inget bra alternativ, ljuset reflekteras i skärmen. Vilken besvikelse! Då kan jag i stället gripa min Iphone som har bakgrundsljus. I den har jag Huckleberry Finn och läsningen fungerar överraskande väl; lätt i handen och tydlig i skriften.

Torsdag

Är Apples Ipad något annat än en avancerad leksak, ett ”work in progress” mellan datorn och Iphonen, som släppts på marknaden för att företaget ska visa handlingskraft? Den är läcker som alla Apple-produkter, men förvånansvärt tung – 685 gram – vilket känns i sittande eller liggande läge. Den är lätthanterlig och läsvänlig även om pekskärmen väldigt snabbt blir kladdig. Men den kan nog inte i sin nuvarande utformning – tyngden och distraherande multifunktioner – ersätta boken.

Söndag

Det är en vacker morgon, sätter mig på balkongen med läsplattorna. De fungerar mycket bra i solljuset. Min snart 90-årige far kommer över. Hans syn har blivit sämre och sämre. Han älskar att läsa och med rätt belysning klarar han det än så länge. Skulle läsplattan kunna vara ett alternativ? Första försöket misslyckas, ljuset inomhus är för svagt trots att typsnittet är det största möjliga. Vi går ut på balkongen och i dagsljuset är texten fullt läsbar för honom. Med Ipad är det tvärtom. Den fungerar utmärkt inne men inte alls ute.

Tisdag

Vaknade tidigt, sommarljuset! Helst av allt ville jag bara sova, enda sättet var att läsa mig till sömns. Grep rutinmässigt Östergren på papper och kände att jag just nu hittat hem. Är jag återfallsmissbrukare?

Även om tiden med läsplattan har varit kort tror jag på dess potential – också för människor med nedsatt syn. Tänk om jag haft en läsplatta på resan till Kalifornien då jag släpade runt på Jonathan Littells roman De välvilliga (1,39 kg). Som semesterbibliotek är läsplattan lockande, för snabb- och nöjes­läsning likaså. För studier och professionell läsning kan den inte konkurrera med boken. Utvecklingsarbete behövs. Och förenkling, begränsa funktionerna! Men så småningom kommer läsplattan säkerligen att bli ett alternativ till pappersboken.