- Ett tag funderade jag på att ge upp min karriär, för att vara hemma och vårda och stötta detta geni, men det hade aldrig gått, säger Käbi Laretei. Min musik var för viktig.
Foto: TOMAS ONEBORG
Boken består av gamla brev och dagboksblad, handlar om hennes förhållande till Ingmar Bergman, som hon var gift med mellan 1959 och 1969. Den heter Vart tog all denna kärlek vägen?
–Svaret är: Kärleken omvandlades till djup och varaktig vänskap. Han blev en nära och mycket generös vän. Jag fick bo i ett av hans hus på Fårö, när jag ville, och hade två flyglar att spela på, och när den specialbeställda mörkläggningsgardinen kom och var något för kort, jag är mycket känslig för ljus på nätterna, ja, då beställde han en ny, längre.
Vi sitter i hennes lägenhet på Kungsholmen, högt upp och med fin utsikt över Karlbergskanalen, fast inklämda mellan den stora flygeln och den höga bokhyllan med flera meter bergmaniana.
–På Gotland hade vi många diskussioner om vad som egentligen hände, och varför det inte gick. Och nyligen hittades mina brev till honom, som jag var säker på att han hade bränt, för det sa han att han skulle, och då tänkte jag: här finns sanningen, säger Käbi Laretei och ler.
När hon nu talar om Ingmar Bergman är det svårt att känna igen bokens osäkra Immi, som han ofta heter i korrespondensen, eller iMMi som han signerar flera av breven.
–Det hände en hel del med honom efter uppbrottet. Han fann till slut den kvinna han ville ha, efter många försök. Ingrid betydde oerhört mycket. Det var som att komma hem för honom.
Själva hade de det besvärligt, av flera orsaker, inte minst för att de enligt Käbi Laretei ”hade olika smak i nästan allt utom musik”.
–Och var olika, glöm inte det! Du måste förstå – han var kontrollerad och sträng, och jag social och bohemisk. Jag ville gärna ta med mig musikerna hem efter en konsert, det hade jag ju gjort i mitt tidigare äktenskap, men det hatade han – inga improvisationer, inget spontant. Jag älskade att resa, han var livrädd och kände panik när vi skulle flyga, och jag tog inte det på allvar, vilket jag nog borde ha gjort.
Därutöver hade han otur, förklarar hon, ett plan flög fel i dimman, på ett plan började en motor att brinna, och ett plan skakade så våldsamt att väskorna ramlade ned från hyllorna.
Filmen Tystnaden blev en vändpunkt.
–Han var i konstnärlig kris, och osäker på hur han skulle gå vidare, bad mig läsa manus, och sa att om jag inte tyckte om det, då skulle han inte göra det. Jag stängde in mig i ett rum, och när han kom tillbaka storgrät jag. Vi hade aldrig varit närmare varandra än under denna tid, och jag väntade Daniel. Då skriver han ett manus om övergivenhet och djup ensamhet.
Ingmar Bergman försvarade sig och sa att just på grund av den trygghet de hade erövrat kunde han skriva en sådan historia.
–Men det vet jag inte om jag tror på. Sedan spelade han ändå in filmen. Det var det viktigaste.
I ett brev skriver Ingmar Bergman: ”Först när jag riktigt lärt mig att stå naket öppen mot dig i alla förhållanden och situationer så kan du känna verklig trygghet. Jag tror inte den dagen är så avlägsen, Käbi. Jag har redan lärt mig mycket”.
–Han förstod vad jag ville ha av honom. Men det var svårt. Han vågade sällan visa sig sårbar eller behövande, och kunde ligga hemma och vara riktigt sjuk, och ändå säga nej när jag frågade om han önskade en kopp te. Han ville aldrig vara i skuld, till inget pris, för då skulle hans frihet beskäras. Jag tror det var därför.
Vad slås du av när du läser dina gamla brev?
–Hur självständig och stark jag var, och det var naturligtvis nödvändigt, för att kunna stå emot Ingmar, och så ler hon igen.
Käbi Laretei var dessutom radikal, och accepterade otrohet men inte oärlighet.
–Det fungerade bra med min förste man. Jag kunde vara i utlandet halvårsvis. Något skulle hända förr eller senare. Bättre då att tala öppet om det. Men med Ingmar gick det absolut inte att ha det så. Han var fruktansvärt svartsjuk, det var nog det värsta, och alltid misstänksam när jag var ute och reste.
I dagboken diskuterar hon Ingmar Bergmans otrohet, och konstaterar att ”jag inte fordrar sådan trohet av min man, för jag anser att man i ett äktenskap inte har någonting att fordra, och de gånger som han har ”bedragit mig” (idiotiskt uttryck) har jag lugnt förstått att det var nödvändigt och att jag alltid var ”medskyldig” (igen idiotiskt ord)”.
–Jag ser det så här: Om det händer i ett förhållande är det för att man inte får något viktigt hos den man lever med. Kanske för att den andre inte ger. Man är två om det, det är allt.
De bråkar om den gamla slitna läderjackan som Ingmar Bergman vägrar slänga, och Käbi Laretei beskriver hur hon ”sprang nerför trappan för att möta honom när han kom hem från teatern, beredd att störta fram och kramas, och såg då denna anskrämliga jacka och kände mig främmande. Jag hälsade på avstånd”.
–Varför blev jag upprörd? Jackan handlade om hans oförmåga till förändring, och om att fortfarande vilja vara pojke. Det var nog det som fick mig så arg.
”Jag är svår i samlevnad”, skriver Käbi Laretei, och förklarar att den rena glädjen känner hon endast ensam på landet, i tysthet. På ett annat ställe i boken förklarar hon att ”jag lever för eller med musiken ända sedan barndomen vare sig jag vill det eller inte! Allt annat är tillägg”.
Det låter som två besvärliga konstnärer som satsade allt på yrket. Var det därför det inte gick?
–Jag tror det.
