Är detta framtiden? Kultursponsring har kommit för att stanna. Moderna institutioner, som Kulturhuset och Moderna museet går i bräschen, men denna typ av samarbeten kommer framöver att även erövra finkulturens allra innersta boningar, som Operan. Bilden är ett montage.
Foto: Nina varumo, Montage: sVD
Ska det bli ett nytt operahus i Stockholm, ja, då måste näringslivet ta sitt ansvar, förklarade kulturministern nyligen, och på den bogen är det.
Regeringen fortsätter att vara njugg gentemot kulturen, och förväntar sig att företagarna ska gå in istället.
Inte nog med det, man prioriterar den kultur som når många. Det oroar förstås dem som värnar om den smala, radikala, kritiska kulturen, som redan har fått det sämre, i och med att stiftelsen Framtidens kultur nu håller på att avvecklas, efter 16 år som generös understödjare av bland annat det som inte är main stream.
Nyligen skymdes Musée d’Orsays stiliga fasad i Paris av en gigantisk annons för en parfymtillverkare, vilket man fick kritik för. Louvren går längre och ska saluföra egna klockor, och i Versailles bygger man hotell mitt bland de vackra slotten, väl medveten om att parken därmed förlorar i karaktär och seriositet.
Det gäller alltså att hitta andra inkomster för kulturen, våga pröva nytt, även om det kan leda till att man går över gränsen. Som i Rom, där Ara Pacis-museet lät byggnaden bli omringad av parkerade bilar, alla nya och av samma märke, som en del av en reklamkampanj.
Men detta kunde stadens kulturborgarråd inte acceptera, och tvingade bort bilarna, eftersom han inte ville att museets rykte skulle svärtas.
–Hans agerande bör kallas maktmissbruk, säger Jonas Anderson på Framtidens kultur. Det där samarbetet är ju något som bägge parter vinner på. Jag förstår inte all denna ängslan för hur kulturen marknadsför sig. Vad spelar det för roll så länge det som visas håller hög klass? Institutionens integritet är ju kärnan.
Susan Bolgar på föreningen Kultur och Näringsliv håller inte med:
–Kulturens trovärdighet, dess seriositet, att man försöker säga något viktigt, till skillnad från näringslivet som enbart har kommersiella syften, det är ett väsentligt värde och något som kulturarbetarna måste värna om.
Det är ju bland annat det som näringslivet vill åt. Låna glansen. Hur ter sig ett företag som sponsrar Drottningholms slottsteater? Seriöst, stabilt, trovärdigt, kulturellt, kungligt och så vidare.
En vinst för företagen ligger alltså i bättre rykte. En annan vinst är mer moralisk. Man gör gott som stödjer den olönsamma men viktiga kulturen, och blir därmed en samhällsnyttig aktör.
En tredje vinst, underskattad enligt flera som jag talar med, handlar om att kunna nå en stor mängd människor.
–I själva verket är kulturen mer spridd och uppskattad än vad vi tror, säger Susan Bolgar. Sverige ligger i världstopp när det gäller intresse för kultur. Visste du att fler går på teater än på hockey och fotboll? Och fler läser kultursidorna än sportsidorna.
En fjärde möjlig vinst ligger i den kreativitet som finns i kulturen.
–Inom företagen har man länge talat om hur oerhört bra det är att kunna ”tänka utanför boxen”, men få gör det. Inom kulturen är det en förutsättning för verksamheten, att man är innovativ.
Susan Bolgar har arbetat i gränslandet mellan kultur och näringsliv i dryga 20 år, och tycker att bägge parter blivit mer intresserade av att samarbeta – och mer kunniga om den andre.
Vi är alltså långt ifrån det politiska 70-talet, då mängder av kulturarbetare kände beröringsskräck inför näringslivet. I dag blir det istället allt vanligare att kulturutbildningar också har kurser i hur man blir entreprenör, hur man närmar sig företagarna eller hur man marknadsför sin produkt.
Men en hel del motstånd lever kvar, säger flera bedömare. Många kulturarbetare är rädda för den här typen av samarbete, oroliga för att de säljer ut sin självständighet – och sin själ. Kanske kommer man att tvingas till stora kompromisser, kanske kommer företagarna att börja blanda sig i det konstnärliga.
–I så många år har vi pratat om hur viktigt det är att kultur och näringsliv närmar sig varandra, säger Ylva Gustafsson, kulturutvecklare på Region Västra Götaland. Fast hittills har vi inte lyckats särskilt bra. Jag tror det är djupa tankemönster hos bägge parter som förhindrar samarbete.
Andra är mer positiva. Evelina Wahlkvist, forskare från Handels i Göteborg, ser förändringar, och pekar på att allt fler företag inser att design, estetik, konst och kultur kan bli konkurrensfördelar.
–Men det är svårt. Det kräver att företagarna vågar släppa in andra professionella aktörer, och att de lär sig använda ett annat språk.
Trots att företagarna ska betala så är det kulturarbetarna som har mest motstånd, enligt Susan Bolgar.
–Ska man göra något ihop med ett företag ska det inte bara vara för pengarna, det räcker inte, det tjatar jag om till våra medlemmar. Du måste också se det större, förstå att du får tillgång till nya målgrupper, både företagets anställda och dess kunder, plus att du kan lära dig något, se hur andra gör, till exempel organiserar sin verksamhet; det är inte alltid kulturarbetarnas bästa gren.
Man kan tycka synd om både kultur och näringsliv, två parter som nu ska tussas ihop, därför att mamma staten har viktigare saker att göra – inte för att man verkligen gillar eller dras till varandra.
För kulturens del hade det kanske varit naturligare att leka med andra, som terapeuter eller lärare, istället för med företagare. Eller akademiker? I Lund har kommunen inrättat en ny tjänst på försök, med syfte att stimulera samarbete mellan universitetet, företagen och kulturen, se till att bra idéer uppstår, och om så kan man sedan söka pengar från en ny fond där Framtidens kultur har bidragit med 3 miljoner kronor, och kommunen lika mycket.
Kan man förvänta sig mer sponsring?
Tveksamt. Svenska företagare brukar jämföras med franska, och framstår då som avsevärt mindre bildade, och mindre intresserade av kultur. Enligt flera bedömare är det därför sport och idrott som sponsras mest i Sverige. Och så kommer det att förbli.
Går det att hoppas på andra som kan betala?
Allmänheten, svarar man på Louvren, som i december arrangerade en stor insamling, på nätet och i tv, för att kunna köpa in en målning av Lucas Cranach, en kampanj som gav hela 10 miljoner kronor.
Allmänheten, säger man i Stockholm, som satsar på mikrofinansiering via projektet CrowdCulture. För några dagar sedan avslutade kulturförvaltningen ett tre månader långt experiment med syfte att få vanliga medborgare att satsa pengar och föreslå projekt.
Mecenater, föreslår Jonas Anderson, men knappast i Stockholm, för här har det varit för svårt att förhandla med Operan, Dramaten och de andra, för krångligt och besvärligt. Många rika personer väljer att hellre skapa egna monument, som till exempel det museum som Sven-Harry Karlsson bygger, eller det som Björn Jakobson planerar att bygga, eller den konsthall som Robert Weil har byggt.
Med andra ord, ett nytt operahus i Stockholm dröjer nog ett tag till.
