Sara Granérs bilder är späckade med färg och detaljer. Människobesläktade djur lever i en värld som är påtagligt lik vår egen, men där absurditeten vridits några varv extra. Maktrelationer blottläggs på ett drastiskt sätt och med ett uppskruvat tonläge. En läkare berättar för den nyfödda att ”från och med nu blir allt bara värre”, barnen som leker med lego får veta att ”det är en pedagogisk verksamhet det här och ingen jävla lekstuga” och optimisten som glatt ropar att solen går upp trycks lika snabbt ner med kommentaren ”Ja, vad fan ska den annars göra?”.

Det är bara lite aids följer i fotspåren av andra feministiskt medvetna serieskapare som kommit fram på senare år, till exempel Liv Strömquist och Nina Hemmingsson, även om Sara Granérs bildspråk har fler beröringspunkter med Joakim Pirinen. Jämförelserna till trots är hon helt och hållet sin egen.

Medan sidorna i seriealbumet nästan bubblar över av frustration ger Malmöbon Sara Granér själv ett högst behärskat intryck. Hon befinner sig under ett par dagar i Stockholm för att delta i ett samtal om seriekonstens framtid på Kulturhuset och vi träffas i kaféet högst upp i huset. Hon berättar att de flesta av hennes bilder tillkommer snabbt och intuitivt.

– Många idéer kommer ur min egen irritation, att jag stört mig på olika saker jag har sett. Därför gjorde jag till exempel de här skämtteckningarna där det står att fitta betyder våt ängsmark. Det är något som jag stött på flera gånger och känt någon diffus ­irritation inför.

I Sara Granérs skildring av den koketta formuleringen har hon gått ett steg längre och låtit det påhittade informationsmaterialet Språket i bild behandla även ordet hora, som fått betydelsen ”trevligt gryningsljus om våren” och uttrycket Ditt jävla knarkarluder, som innebär ”en liten tjärn med lärkträd som speglar sig i vattenytan och en älg som graciöst betar i förgrunden på fornnordiska”.

Ilskan riktar sig mot allt från myndighetspersoners arrogans till mossiga könsstereotyper och den orättvisa politik som hon anser att den borgerliga regeringen för. Trots sin vänliga och lugna framtoning kan hon inte förneka att hon delar de stackars utsatta figurernas vrede.

– Stundtals är jag lika frustrerad som dem och en del av mig är alltid det. Att rita är förstås ett sätt att få ur mig de känslorna.

Boken Det är bara lite aids innehåller både texter och kortare sammanhängande serier, men utgörs framför allt av expressiva och humoristiska ensidesteckningar, som Sara Granér skapat med både akryl, akvareller, kritor och tusch. Eftersom hon har en personlig och kärleksfull relation till serierutornas djurlika figurer gör hon få ändringar i teckningarna. Hon har fler gånger försökt att överföra bilderna till större format, men då har uttrycksfullheten oftast gått förlorad. Därför får hundarna, sköldpaddorna och grisarna bli som de blir.

Varför hon ritar djur överhuvudtaget kan hon inte svara på. Efter att ha testat olika figurer har hon till slut hittat fram till sina små älsklingar, som hon nu gör med lätt hand, vilket bekräftas av kompisen och serieskaparkollegan Berit Viklund, som är med under intervjun.

– När jag ser dig teckna slås jag av att det går så fort. Du ritar djuren med fri hand och ändå sitter de där de ska direkt, det är fascinerande, säger hon.

Texterna, som är enkla, burdusa och ibland rent pubertala, skriver sig också mer eller mindre själva. Trots att de kan betraktas som ett tillspetsat destillat av Sara Granérs tankar och åsikter uppstår idéerna inte ur någon bestämd intention att göra humorteckningar om maktrelationer.

– Att serierna handlar så mycket om makt beror kanske på att jag vill ha något slags konflikt i dem, det måste hända någonting. Men det kan lika gärna komma ur en klassisk serietecknartradition, där folk ofta är taskiga, som i Tom & Jerry. Sedan är det ju så att det finns mycket taskighet i samhället också.

Att läsa igenom Sara Granérs seriealbum går fort och utlöser många skratt, men vid en omläsning är det uppenbart att de naiva texterna är en pessimistisk skildring av hur människor missbrukar makt och låter sig styras av ett verklighetsmonopol som någon annan formulerat. ”Efter regn så kommer sol. Eller var det tvärtom?”.

Även bilderna tål att beskådas många gånger.

– Många tycker att den här ser lite Inkaaktig ut, säger Sara ­Granér och betraktar en bild som föreställer en sorts gråtande ­robot med en höghusliknande huvudbonad och ett ljus längst upp samt en grisaktig figur med organen utanpå kroppen och en pall som underkropp.

Grisen, som förstört robotens liv, sträcker ut en gul- och lila­rutig arm till tröst.

– Om man tittar ordentligt på armen ser man att den tillhör en hockeyspelare från Färjestad.