Istället för att lämna ut namn på den som låten handlar om så sjunger jag om björnar. Björnen får ersätta namnet på den som jag egentligen menar.
- På min förra skiva tyckte jag väldigt synd om mig själv - alldeles för synd. I början höll jag på att göra samma sak på Into the woods men så kom jag på att jag inte orkade göra en till lika självömkande skiva. Istället fick jag anstränga mig för att verka lite positiv.
Malcolm Middleton har just kommit in genom dörren hemma i Falkirk när han svarar i sin telefon. Han håller på och förbereder det sista inför sin flytt till Glasgow som ska ske om några veckor. Egentligen skulle den trettio-någonting-åriga skotten ha flyttat för flera år sedan men saker kom emellan. Nu ser han i alla fall fram emot att lämna uppväxtstaden och komma närmare sina kompisar.

På sina soloskivor - debuten 5:14 Fluoxytine Seagull Alcohol John Nicotine och den nysläppta Into the woods - har Malcolm Middleton tonsatt sitt dåliga självförtroende och loserstämplat sig själv offentligt.
Han har blivit den mänskliga anti-tesen till rocktjärnehybris och Middleton har sin egen förklaring till varför hans ego aldrig har blåsts upp.
- Det är en kombination av dåligt självförtroende och en alldeles för stor självmedvetenhet; en dålig mix eftersom man går runt och känner sig obekväm hela tiden. Men mitt självförtroende har blivit bättre med åren. Nu när jag blivit äldre har jag förstått vad som är viktigt i livet och vad som bara är ytligt.

På Into the woods finns tolv svarthumoristiska berättelser om olycklig kärlek, otillräcklighet och självförakt. Musiken är perfekt kontrasterad till texterna med piano, cello och fiol. Det är distanserad bitterhet i sin vackraste förpackning; insiktsfull cynism med ett medryckande komp.
”Woke up today again, realized I hate myself” sjunger Middleton till en bakgrund av trallvänlig dansgolvspop i låten A happy medium. På inledningsspåret Break my heart går raderna ”You”re gonna break my heart I know/but if you don”t/you”re gonna break my run of unhappiness
and destroy my career”: en typisk lose-lose-situation som bara Malcolm Middleton kan hamna i.
- Humor är en jätteviktig del i mina texter. På nya skivan har jag använt mig av humor i alla låtar utom två. Och de två låtarna är förmodligen det närmaste som jag har kommit till att skriva kärlekssånger.

Är du lika cynisk som du verkar vara i dina texter?
- Jag vill helst inte tro det fast jag har märkt att jag blivit mer och mer cynisk med åren. Men mina texter är egentligen inte så cyniska, de är mer svart humoristiska. Om något är riktigt illa kan det hjälpa att man skämtar om det. På det sättet kan man vända en dålig situation till något positivt.
Precis som med Malcolm Middletons tidigare musikprojekt så är låtarna på Into the woods självbiografiska. Men det är inga avslöjande detaljer eller smaskiga kiss and tell-historier som dyker upp. Istället för att namedroppa bekantskaper så sjunger han om björnar.
- På Arab Strap-skivorna har vi alltid använt oss av specifika namn och händelser men den här
gången ville jag vara mer vag. Istället för att lämna ut några detaljer eller namn på den som låten handlar om så sjunger jag om björnar. Björnen får ersätta namnet på den som jag egentligen menar.

Du har sagt att du bara skriver låtar som en tröst. Har du aldrig prövat att skriva låtar av andra anledningar?
- Nej. De enda gångerna som jag spelar gitarr eller skriver texter är när jag är deprimerad eller uttråkad. När jag är glad är jag ju upptagen med annat.
- På min förra skiva tyckte jag väldigt synd om mig själv - alldeles för synd. I början höll jag på att göra samma sak på Into the woods men så kom jag på att jag inte orkade göra en till lika självömkande skiva. Istället fick jag anstränga mig för att verka lite positiv.
Malcolm Middleton har just kommit in genom dörren hemma i Falkirk när han svarar i sin telefon. Han håller på och förbereder det sista inför sin flytt till Glasgow som ska ske om några veckor. Egentligen skulle den trettio-någonting-åriga skotten ha flyttat för flera år sedan
men saker kom emellan. Nu ser han i alla fall fram emot att lämna uppväxtstaden och komma närmare sina kompisar.

På sina soloskivor - debuten 5:14 Fluoxytine Seagull Alcohol John Nicotine och den nysläppta Into the woods - har Malcolm Middleton tonsatt sitt dåliga självförtroende och loserstämplat sig själv offentligt. Han har blivit den mänskliga anti-tesen till rocktjärnehybris och Middleton har sin egen förklaring till varför hans ego aldrig har blåsts upp.
- Det är en kombination av dåligt självförtroende och en alldeles för stor självmedvetenhet; en dålig mix eftersom man går runt och känner sig obekväm hela tiden. Men mitt självförtroende har blivit bättre med åren. Nu när jag blivit äldre har jag förstått vad som är viktigt i livet och vad som bara är ytligt.

På Into the woods finns tolv svarthumoristiska berättelser om olycklig kärlek, otillräcklighet och självförakt. Musiken är perfekt kontrasterad till texterna med piano, cello och fiol. Det är distanserad bitterhet i sin vackraste
förpackning; insiktsfull cynism med ett medryckande komp.
”Woke up today again, realized I hate myself” sjunger Middleton till en bakgrund av trallvänlig dansgolvspop i låten A happy medium. På inledningsspåret Break my heart går raderna ”You”re gonna break my heart I know/but if you don”t/you”re gonna break my run of unhappiness and destroy my career”: en typisk lose-lose-situation som bara Malcolm Middleton kan hamna i.
- Humor är en jätteviktig del i mina texter. På nya skivan har jag använt mig av humor i alla låtar utom två. Och de två låtarna är förmodligen det närmaste som jag har kommit till att skriva kärlekssånger.

Är du lika cynisk som du verkar vara i dina texter?
- Jag vill helst inte tro det fast jag har märkt att jag blivit mer och mer cynisk med åren. Men mina texter är egentligen inte så cyniska, de är mer svart humoristiska. Om något är riktigt illa kan det hjälpa att man skämtar om det. På det sättet kan man vända en dålig situation till något positivt.
Precis som med Malcolm
Middletons tidigare musikprojekt så är låtarna på Into the woods självbiografiska. Men det är inga avslöjande detaljer eller smaskiga kiss and tell-historier som dyker upp. Istället för att namedroppa bekantskaper så sjunger han om björnar.
- På Arab Strap-skivorna har vi alltid använt oss av specifika namn och händelser men den här gången ville jag vara mer vag. Istället för att lämna ut några detaljer eller namn på den som låten handlar om så sjunger jag om björnar. Björnen får ersätta namnet på den som jag egentligen menar.

Du har sagt att du bara skriver låtar som en tröst. Har du aldrig prövat att skriva låtar av andra anledningar?
- Nej. De enda gångerna som jag spelar gitarr eller skriver texter är när jag är deprimerad eller uttråkad. När jag är glad är jag ju upptagen med annat.