Åsa Larssons nya roman Svart stig är sommarens följetong i papperstidningen SvD.
Solen bränner och himlen är blåare än på det mest retuscherade vykort. Nere vid Mälaren plaskar några barn och
i Mariefreds pastellfärgade centrum strosar tyska turister. Bestialiska mord känns lika avlägsna som Kung Bore.
Men i ett gult hus några minuter från Gripsholms slott bor Åsa Larsson, den hyllade deckarförfattaren som skriver om de brutalaste av dråp i mörkret och kylan uppe i Kiruna.
Allt är lite kaos när vi kommer. Familjen är nyinflyttad och huset renoveras. Det målas och borras. Och på baksidan rullas färdigt gräs ut som på löpande band.
- Vi gör inget själva. Vi har accepterat att vi inte är Martin Timell även om vi önskar det, säger Åsa Larsson.
Sambon Per Westerberg säger hejdå. Dottern Stella skuttar ut och in och hjälper till att rulla gräs.
Det var när Stella var nyfödd som Åsa Larsson insåg att det var dags att göra något nytt.
- Jag hade pluggat och jobbade som skattejurist och det kändes plötsligt som om mitt liv var väldigt fattigt - på insidan. Det var klart att jag var
jätteglad över att jag hade fått Stella, men jag var inte jättenöjd med mitt liv. Jag längtade efter något kreativt, säger hon när vi har satt oss inne i det bländande vita vardagsrummet.
I fönstret ligger en hög böcker: Sara Stridsbergs Drömfakulteten, en diktsamling av Kristina Lugn och så Camilla Läckbergs Stenhuggaren. Åsa Larsson läser uppenbarligen inte bara deckare, hon är inte ens klar över varför det blev just det hon senare skrev.
För att fylla sitt kreativa behov började Åsa Larsson på en skrivarkurs. När det några år senare var dags att föda sonen Leo var hon ett med skrivandet.
- Jag var så fanatisk. När jag skulle krysta ut min son sa jag till Per: ”I morgon har jag skrivarkurs. Då måste du skjutsa in mig.”, berättar hon och skrattar högt.
Det blev en bok så småningom. Ångestfylld gick hon en sommar, på landet utanför Nyköping där de bodde då, och väntade på svar från förlagen. Så en dag damp det ner ett brev från Bonniers. Åsa Larsson dansade runt i köket. Ringde vännerna. Men alla var
upptagna på sina jobb. Till slut satte hon Stella, som då var tre år, i knäet.
- Jag sa: ”Mamma har skrivit en bok. Mamma ska bli författare.” Då sträckte hon ut sina händer mot mig och sa: ”Mamma du har stora bröst.” Jag kände bara: ”Nu dör jag.”
Boken hon hade fått ihop under föräldraledighet och helger var Solstorm, som gjorde henne till Årets deckardebutant 2003. Det var där läsarna för första gången fick lära känna den inbundna juristen Rebecka Martinsson som bor i Stockholm, men som av olika skäl hamnar i hemstaden Kiruna. Det var också i den poliserna Sven-Erik Stålnacke och Anna-Maria Mella såg dagens ljus.
Solstorm utspelar sig i en frikyrka i Kiruna - en miljö som ligger Åsa Larsson nära. Hon är själv sedan tonåren medlem i Missionskyrkan i Kiruna.
Både hennes mor- och farföräldrar var lÆstadianer. Men hennes föräldrar tog avstånd från kyrkan.
Hur kom det sig att du ändå sökte dig dit?
- Om man vill förenkla kan man säga att det är ett sätt att göra uppror mot en pappa som är emot kyrkan,
men som tar med en på filmen Bertoluccis 1900 och säger att utan sopåkare stannar Sverige. Men egentligen tror jag att det var för att min farmor och mormor tog min gudliga uppfostran på allvar. De såg till att jag blev döpt, bad aftonbön och gick i söndagsskolan.
Så en dag i de tidiga tonåren blev Åsa Larsson frälst.
- Åh. Jag blev stående i en gatukorsning. Sedan sprang jag hem till mamma och sa: ”Jag tror att Gud har kallat mig!”
Hon gick med i Missionskyrkan och hela hennes liv förändrades.
- Jag tror det är så om man går in i en frikyrka som ung. På gott och ont.
Länge har hon fokuserat på baksidorna med att hon la sina tonår i kyrkan. Men på senare tid har hon insett att det nog var ganska okej.
- Det kanske låter klyschigt, men man bedömdes mer på inre värden. Jag är rätt glad att jag slapp springa på Malmia i Kiruna och vänta på att bli vald eller bortvald.
Vad tyckte dina föräldrar om att du blev religiös?
- De hade nog många tankar om det, men de hade vett att hålla tyst och låta mig göra
min egen erfarenhet.
Och det gav stoff till en roman?
- Mmm. Jag tror att alla som har satt sin fot innanför kyrkans väggar har mött både bra och dåliga saker. Bland det dåliga är ju att det finns de som säger: ”Så här ska du tro”. De som vill ha Gud i en ask vill ofta också ha människor i en ask.
Upplevde du det så?
- Ja, men inte bara. Men när jag skrev min bok valde jag att skriva om en församling där det blivit bara så.
När Åsa Larsson var i 20-årsåldern hade tvivlet vuxit sig stort. En stark känsla av ofrihet fick henne att lämna kyrkan och flytta till Uppsala och läsa juridik. Många av hennes gamla vänner i kyrkan blev oroade och tyckte att hon var förtappad. Några - de som är hennes vänner än i dag - blev inte lika förskräckta.
- De var coola med att alla får hitta sin egen väg.
Åsa Larsson är fortfarande passiv medlem i sin gamla församling. Hon gillar att hon - även om hon ofta känner sig väldigt tvivlande och står för något helt annat i sin tro - kan komma dit och vara som hon är. Det är
en förutsättning för att hon ska vara kvar.
Hur ser din tro ut i dag?
- Den varierar väldigt mycket.
Hon fingrar lite på den svartvita vaxduken. För första gången väntar hon en stund med svaret.
- Ibland känns det som en befängd tanke att det ska finnas något utöver det man ser. Man kan aldrig veta, men man kan alltid välja att hoppas. Det är tro för mig.
Har skrivandet fungerat som terapi för dig?
- Nej. Eller kanske. Jag är ju mycket mer försonlig mot kyrkan nu än tidigare. Men vad som beror på böcker och på år som går är svårt att säga.
Intrigen i Solstorm har med sitt mord på en frikyrkopastor flera likheter med dramat i Knutby, som inträffade bara månader efter att boken kommit ut. Även om Åsa Larsson själv såg fler skillnader än likheter, bjöds hon in till olika tv-soffor. Men hon backade.
- Jag blev uppmanad att skriva debattartiklar som ”Öppet brev från Åsa Larsson om Knutby”. Men jag tyckte inte att jag hade den kompetensen.
Också hennes nästa bok, Det blod som spillts, utspelade sig inom
kyrkan. Men den här gången handlade det om ett mord på en kvinnlig präst i Svenska kyrkan. I den tredje, Svart stig som går som följetong i SvD i sommar, har Åsa Larsson lagt det religiösa temat på hyllan. I stället ringlar sig handlingen kring ett gruvbolag. Men hon tycker själv att det är hennes mest andliga bok.
- Utan att avslöja slutet kan man väl säga att den på ett plan handlar om mammon och på ett annat plan om nåd.
Egentligen ville hon lämna kyrkan som miljö redan efter första boken. Hon försökte värja sig och göra prästen Mildred Nilsson i den andra boken till en lärare eller socialarbetare. Men det gick inte.
- Historierna lever sina egna liv. Som författare bestämmer man inte över dem på något medvetet sätt, man gör dem bara så mycket rättvisa man förmår.
Båda de första romanerna utspelar sig i Kiruna. I Svart stig tas läsaren med ända till Uganda. Åsa Larsson har själv varit i Afrika i flera omgångar - i Kenya, Tanzania och Malawi - och blivit starkt gripen.
- Jag hade skrivit om byn och
den lilla församlingen. Jag kände att jag ville ut ur byn, ut ur Kiruna, ut ur Sverige. Och då är gruvindustrin tacksam. Den finns inte bara där uppe, gruvföretag är ju oftast internationella.
Rebecka Martinsson och hennes skapare har en del gemensamt - till det yttre. De kommer båda från Kiruna och har utbildat sig till jurister i Uppsala.
- Men hon är en mycket sorgligare människa. Jag har familj och vänner och tar emot hjälp om jag mår dåligt. Hon är en sådan som stänger av.
Efter det fasansfulla som Rebecka Martinsson råkade ut för i slutet av Det blod som spillts väljer hon i Svart stig att säga upp sig från sitt karriärjobb i Stockholm och flytta upp till Kiruna igen.
- Det var tvunget, annars hade det blivit fånigt. Hur ska man skriva den här deckarserien som utspelar sig i Kiruna annars? Hon kan ju inte åka hem på skidsemester och snubbla på lik varenda gång.
Flytta tillbaka skulle Åsa Larsson också kunna tänka sig. När barnen har flyttat hemifrån ska hon bo i Kiruna ett tag. Eftersom hennes
pappa bor kvar där är hon på besök flera gånger per år. Och hon blir väl mottagen. Kirunaborna tycker att det är kul att det finns en bok om deras stad som kommer ut på en massa platser i världen. De är så glada att Åsa Larsson har fått en egen väg, Solstormsvägen, i byn Kurravarra som både hennes egen pappa och romanfiguren Rebecka Martinsson kommer ifrån.
Förutom att Åsa Larsson kommer att finnas i SvD varje dag hela sommaren debuterar hon som sommarpratare i P 1. På SR:s hemsida skriver hon att hon ska prata om det oglamorösa livet som deckardrottning.
Är det verkligen så oglamoröst?
- Visst, det låter väl häftigt att man åker till Tyskland, Italien och USA. Men det är inte annorlunda där. Man är en i mängden och man kämpar för att få lite uppmärksamhet kring sin stackars bok. Heter du Jane Fonda och har signeringsköer ut på gatan är det en annan sak. Men så är det ju inte. Verkligen inte.
