”I like my coffee as I like my women – black and hot”, säger en del. Bland konstnärliga regissörer verkar devisen snarare vara ”hot and mentally disturbed”. Inte särskilt svarta alls faktiskt. Men ofta med brunt hår, snygg kropp, ”intellektuella”, ”konstnärliga” med ”temperament”.

En alldeles speciell darling inom populärkulturen som man för länge sedan borde dödat. Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på.

Första personen att kritisera denna vulgäruppfattning var Ibsen via sin Nora i Ett dockhem. Nora – så tokig och söt att man bara ville ta henne på äkta mattan i salongen. Ibsen gjorde något så storartat som att låta karaktären bli subjekt, hon packade väskan och drog.

100 år senare har kreatörer fortfarande inte kunnat släppa sina små objekt. Filmen Amelie från Montmartre kastade oss ett sekel tillbaka i tiden.

Sedan jag flyttade till Frankrike har jag börjat tvivla på min egen analys om den brunhåriga, lite utvecklingsstörda, heta tjejen. Är Amelie i själva verket realism? Tanken ”Var det verkligen Paris som Simone de Beauvoir bodde i ?” har börjat loopa. Flera gånger har jag vandrat till beryktade Les Deux Magots för att se bildbevis där hon och Sartre surar över en kaffe. Och jo, den stora feministhjältinnan bodde och verkade faktiskt här.

Ingenstans speglas detta i dag. Mitt universitet, som också var Simones, Sorbonne, fylls varje dag av samma monotona klapper av högklackat. Långa hår svallar, bara männen hörs och anorexi anses knappast som en sjukdom.

Amelie är inte bara en variant på en fördom. Hon är också bilden av ett visst Europa, en kvinnoroll, en etnicitet. Jag lovar, om man inte passar sig kan denna tråkiga karaktär, förutom till sexism, leda till rasism.

I Woody Allens senaste film, Vicky Christina Barcelona, är humorn räddningen för den mentalt störda och sexuellt utlevande konstnärinnan Maria Elena. Jag vet inte om Woody vill visa våra cementerade klichéer eller sina egna. Hur som helst. Amelie och Maria Elena borde lära känna Nora. Jag längtar tillbaka till nutiden. Den som enligt alla beräkningar borde komma efter både Ibsens och de Beauvoirs tid.

Bra, för övrigt: El Perro del Mar på Cine Nordic-festivalen den 13 november i Paris.
Dåligt, för övrigt: Modeveckorna i Stockholm. Kan inte finanskrisen ge oss detta i alla fall, ett slut?