Alla hänvisningar till att ”Stikkan” Anderson själv ville att priset skulle vara så folkligt och brett som möjligt är tyvärr bara undanglidande manövrer. Alla som minns hur priset presenterades när det var nytt vet att han hade den lovvärda avsikten att skapa en musikens motsvarighet till ­Nobelpriset och att sättet att välja pristagare var en del av detta.

När Lennart Wiklund nu talar om bredd kunde han i stället säga nära anknytning till populärmusikindustrin. Och till musikvärldens intresseorganisationer: alla dessa versala förkortningar som SKAP, STIM, FST, ECSA, IFPP, SMFF, ExMS, ECHO och IMPALA blir nu väl representerade. Att han framhåller det internationella perspektivet som något nytt är överraskande för alla oss som trodde det alltid hade varit grundläggande i juryarbetet

Det går inte att bortse från att konstmusiken har tagit ett steg tillbaka i Polarprisjuryn. Av de nya jurymedlemmarna är Anne Sofie von Otter nästan den enda vars röst hörs i konstmusikens värld.

Låt oss hoppas att hon kan lära de övriga ett och annat om hur det går till där, till exempel ­genom att läxa upp den som skrivit pressmeddelandet om varför ­Renée Fleming är en så internationell storhet: ”Hon har sjungit roller på franska, italienska, ryska, tjeckiska och tyska.”