Ofta när jag hör ordet ”terapisamhälle” får det mig att tänka på ett par 70-talsromaner av Per Gunnar Evander – ”Måndagarna med Fanny” (1974) och ”Härlig är jorden” (1975). De båda böckernas respektive huvudpersoner är nämligen i starkt behov av psykoterapi, såvida de nu skulle erkänna för sig själva att de har problem – just detta är den springande punkten.

Då artikeln bör handla om en enskild bok fick jag singla slant om saken, men först efter att ha läst båda. Det var onekligen med viss bävan jag återvände till dessa romaner som jag på en god väns inrådan läste i början på 80-talet. Skulle de fortfarande beröra mig eller skulle jag upptäcka att de stelnat i 70-talsgrimaser eller drunknat i tidstypisk rekvisita?

Upptakten till Härlig är jorden är klassisk. Berättaren och internatskoleläraren Rikard väljer, när han nu ska återberätta sin historia, in medias res eller ”pang på rödbetan” i vardagligare ordalag. Huvudpersonen vädjar till Harriet, som han levt med en tid, att hon inte ska lämna honom, vilket hon står i begrepp att göra. Hennes väskor är redan packade. Hon befinner sig i hallen, en galge skriker innan hon tar på sig sin kappa.

”Jag tänkte på vilket egenartat underläge jag befann mig i egentligen, vilken svåruthärdlig tiggarroll jag tvingade mig själv att spela. Kanske skulle en utomstående kunna tro att jag själv stod och trivdes med den, att jag kanske till och med njöt av den, jag bäddade ju för den och gjorde ingenting för att komma ur den.”

Denna reflexion, i synnerhet som den är gjord i efterhand, innehåller flera nycklar till Rikards personlighet, men det vet ännu inte läsaren. Harriet försvinner mycket riktigt ut ur Rikards liv, åtminstone som fysisk person, och han står handfallen kvar utan att förstå vad som har hänt.

Det som sedan följer är en stilstudie i hur en människa väljer förnekelsens, det vill säga katastrofens, väg. Man börjar ana oråd – utan att vara riktigt klar över vad det rör sig om – när Rikard berättar om sig själv och om föräldrarna som omkom i en båtolycka utanför Gävle. Hur hans omgivning då berömde honom för hans fattning. Själv beskriver han hur han lyckades ”organisera sina känslor”.

Han går likadant tillväga den här gången. Det är i slutet av sommaren och han bestämmer sig för att förbereda terminsstarten i sina respektive ämnen. Hans oförmåga att inför sig själv tillstå det som hänt försätter honom ganska snart i komiska eller bisarra situationer. Han svarar antingen undvikande eller kryptiskt när människor på skolan frågar efter Harriet.

När själen inte mår bra måste kroppen – eftersom dessa tu inte är åtskilda – uppmärksamma själen på att så är fallet. Jag vet mig aldrig ha läst en så övertygande skönlitterär skildring av så kallade psykosomatiska symptom. Det börjar med en diffus huvudvärk som efterhand får allt tydligare konturer, sömnen försämras. För att kunna sova och döva smärtan börjar han dricka. Snart är han inte längre den lärare han berömt sig om att vara, han är självupptagen och stingslig, lyssnar inte på eleverna, drar sig så småningom undan alltmer. På några veckor rasar hans liv samman.

Skolläkaren och en kvinnlig lärarkollega försöker i all välmening få honom att erkänna den roll Harriet spelar i detta drama. Rikard svarar med floskler, rationaliseringar eller vredesutbrott. Det är inte utan att det slår gnistor om somliga av bokens dialoger.

Som svar på min tidigare fråga måste jag understryka att ”Härlig är jorden” fortfarande håller. Dels för att Per Gunnar Evander mer koncentrerar sig på de gestalter han skildrar än levererar tidsmarkörer, dels för att språket på ett utsökt sätt känns kongenialt med den känsloförnekande lärarens lite prudentliga, bitvis torra och ibland ofrivilligt komiska stil.

”Härlig är jorden” är fortfarande en gedigen läsupplevelse; i den psykologiska genren har den nog i modern svensk prosa bara sitt motstycke i andra romaner av Per Gunnar Evander.

LÄSA OM

DEl 31

En oregelbundet återkommande serie om oförglömliga böcker. Härlig är jorden av Per Gunnar Evander