Joyce Carol Oates kom att tänka på sin dagbok när hennes förläggare undrade om hon kunde skriva en memoarbok. ”Jag trodde inte att någon ville läsa mina gamla anteckningar. Men min förläggare hävdade att det var intressant.”
DAN HANSSON
Joyce Carol Oates har i åratal haft en stående inbjudan till Kulturhusets Internationell författarscen. Men hon har tackat nej, liksom till bokmässan i Göteborg där hon var senast 1987. Hon har stannat i huset utanför Princeton.
–Bokmässan är ju i september och då är undervisningen igång igen, förklarar hon.
För nu mitt i sommaren sitter hon ändå här på en rosa, stoppad stol på Grand hotel i Stockholm.
Biljetterna till Kulturhuset tog slut på 48 timmar och i tisdags vallfärdade läsare, främst kvinnor, dit. Många fick nöja sig med att lyssna på hennes kvickheter i någon av de två salar där samtalet sändes på storbildsskärmar.
–Det är alltid kul att veta att man är läst, men det betyder inte att jag är en megabästsäljare som John Grisham eller J K Rowling. Jag är en litterär bästsäljare på andra änden av skalan, säger hon och måttar.
Det lockiga håret och de stora bruna ögonen sitter där som förväntat. Men hon är inte så skör som hon jämt framställs. Visst är hon tunn, men hon tar plats och är på gott humör, förklarar det med att det är skönt med ett fint hotell efter svettig trängsel på bussar i Grekland.
Mer relevant än att slösa rader på hennes utseende är det att påpeka att hon tömt ur sig mer än 100 böcker, många av dem tragiska, våldsamma och med ambitionen The great American novel. Hon har älskats och Nobelpristippats för sin skärpa och sitt psykologiska djup, för att ibland bara kallas ojämn, besatt och oklädsamt produktiv.
Som om hyllvis med novellsamlingar, dikter, romaner, essäer och dramer inte vore nog har hon nu gett ut sin dagbok från 1973–1982. I den har hon seperationsångest efter romaner, våndas över att bli bästsäljare och att recenseras, oroar sig för sina föräldrar, går på promenad med älskade maken Ray, träffar kollegor som Susan Sontag och John Updike, har svårt att äta, undrar vem den där Joyce Carol Oates egentligen är...
Litteraturprofessorn Greg Johnson gjorde urvalet bland de 4000 sidorna. Joyce Carol Oates läste om vissa delar. Det var smärtsamt, säger hon och bläddrar i den 550 sidor tjocka, svarta boken med en yngre version av sig själv på omslaget.
–Mina föräldrar levde fortfarande, min första man också. Det räcker med att öppna den för att hitta rader om min mor eller far, då blir jag sorgsen och slår ihop den. När man skriver något så antar man att livet alltid kommer att vara så. Några år senare kan man tänka: ”Åh, jag förstod inte hur lycklig jag var.”
Vissa har påpekat att dagboken känns friserad. Joyce Carol Oates förstår inte hur hon skulle kunna bli mer personlig.
–Jag skriver ju om min undervisning, mina föräldrar, min man och hur jag kommer till återvändsgränder i mitt skrivande. Ibland till och med om vad jag lagar till middag. Det är pinsamt, vem bryr sig om det?
Funderade du på publicering när du skrev?
–Verkligen inte! Jag började skriva den när jag bodde i England för att jag hade hemlängtan.
Slående är hur snäll hon är mot alla, dagboken är ju annars ett ställe där man kan vara lite elak.
–Varför ska man döma dem man umgås med? Jag tror många romanförfattare undviker att döma andra. Om man skriver en roman om tolv personer så lär man känna dem och tycka om dem, även skurkarna. Man identifierar sig med dem och förstår varför folk gör misstag.
Efter romanen Blonde , som kom 2000 och briljant skildrar den trasiga personen bakom Marilyn Monroe, har Joyce Carol Oates en plats i många feministhjärtan. På 1970-talet var de desto hårdare mot henne, visar dagboken.
–De gillade inte att jag skrev om sympatiska män. Men de feministerna är borta nu.
–Jag har alltid varit feminist när det gäller arbete och ekonomi. Men radikala feminister ser män som fiender och kvinnor som högre stående varelser. Det är ju löjligt! Jag stod nära min far, jag har en trevlig bror, jag hade en väldigt trevlig make och har en ny make som också är trevlig.
Å andra sidan har hon även angripits av män och fått höra att hon borde lämna de stora samhällsämnena åt Norman Mailer, berättar hon och skrattar stort.
Hon funderar därtill en del på Nobelpriset i litteratur i sin dagbok. Hon skriver: ”om jag aldrig får det är det jag som vinner: vinner lyxen av anonymitet” och att det skulle bli protester för att hon är så ”kontroversiell”.
–När mina föräldrar levde hade det varit underbart om jag fått Nobelpriset. Men efter att de dog för några år sedan tänker jag inte så mycket på det.
Vissa hävdar att din produktivitet är skälet till att du inte fått det...
–Vem vet, vem vet...
I boken förstärks bilden av hennes idoghet. Idéerna forsar som en högtryckstvätt, hon skriver och skriver.
Idéerna kommer fortfarande, men efter att hennes make sedan 47 år, Raymond Smith, dog 2008 har hon nästan förlorat förmågan att göra något av dem.
–Jag kunde skriva tio timmar om dagen. Nu kan jag bara jobba en timme då och då. Jag har delvis förlorat självförtroendet efter min makes och mina föräldrars död.
Hon har gift om sig, med psykologiprofessorn Charles Gross. Att han skulle på en konferens i Dubrovnik är skälet till att de nu är på Europaresa.
–Kanske blir det lättare att skriva nu när vi ska flytta ihop, men jag vet inte. Min förre make var tystare och tog inte så mycket plats. Min nye man har fler projekt och gillar att resa. Jag försöker komma över bussarna i Grekland och han pratar redan om Egypten... Just nu är han på en båttur där ute, säger hon, pekar ut mot Strömmen och fnittrar.
–Han har varit i Kina nio gånger.
Medan du mest varit i Princeton?
–Ja, jag har varit i Princeton...
Om hon inte kan skriva så mycket kanske hon ska publicera fler, senare, dagböcker? Hon har inte funderat på det. Däremot gör hon – inte helt överraskande trots allt – anteckningar till en ny bok.
–Det blir nog en roman om en änka, om en kvinna som förlorar sin man plötsligt. Men det blir nog ingen memoarbok.
