Inte oväntat har danska Caféteatrets konstnärliga ledare, regissör och dramatiker Christian Lollike mötts av en hagelskur av kritik sedan han i januari gick ut med teaterns beslut att iscensätta Anders Behring Breiviks manifest. Den 1500 sidor långa texten är en blandning av rasistisk propaganda, filosofiska resonemang, manualer för att tillverka bomber och dagboksnoteringar. Breivik spred manifestet via mejl till bland andra politiker innan han begick dåden som tog 77 människors liv den 22 juli förra året.

Den av medierna hårdbevakade rättegången har dessutom skapat debatt om huruvida det är försvarbart att ge Breivik så stort offentligt utrymme. I Danmark har politikerna i Folketinget dock meddelat att yttrandefriheten och den konstnärliga friheten ger Caféteatern rätt att sätta upp en pjäs om Breivik.

Men även om Christian Lollike under våren har tvivlat på sitt projekt – efter reaktioner från anhöriga till offren och i spåren av rättegången – är det nu bestämt att Manifest 2083 får urpremiär i Köpenhamn i oktober för att därefter spelas i såväl Oslo som Århus.

Hur ska ni undvika att bli megafon för Breiviks budskap?

–Att göra en scenisk undersökning av en text är inte nödvändigtvis detsamma som att göra sig till megafon för Breiviks budskap. Det centrala är att ge publiken möjlighet att förstå vilket tänkesätt, vilken samhällsförståelse, som ligger till grund för tragedin. Vi är alla gisslan i hans show, och det är inte tystnad som är nyckeln till att komma ut, utan kunskap och insikt, säger Christian Lollike.

Utgångspunkt är det dokumentära materialet, som ska fiktionaliseras. Det är en monolog, men Lollike utesluter inte att andra röster än Breiviks representeras på scenen – för att belysa om han är en enstöring eller uttryck för tendenser inom den radikala högerfalangen.

Ett stöd är samarbetet med Dramatikkens hus i Oslo och dess konstnärliga ledare Kai Johnsen.

–Vi är inbjudna att spela i Dramatikkens hus. Dessutom ställer de researchmöjligheter till förfogande och bidrar därmed till att utveckla föreställningen, förklarar Lollike.

Att konstnärer försöker problematisera svåra ämnen är knappast nytt. Men det kräver en känslig balansgång. Andra världskriget och nazisternas förbrytelser har – med den distans tiden skapar – blivit en del av underhållningsindustrin, åtminstone på filmduken. Efter terrordådet mot World Trade Center den 11 september 2001 dröjde det i USA flera år innan ämnet dök upp i fiktionens värld.

Radioteaterns chef Stina Oscarson funderar mycket över konstnärens ansvar och val när det gäller att uppmärksamma verkliga händelser. Den 21 juli, dagen före årsdagen av Utøya, har Radioteatern urpremiär på Kristian Hallbergs pjäs Ayøtu, ”en sorgesång om att göra det gjorda ogjort”.

–Jag hade inte en tanke på att vi skulle kunna göra något om Utøya, men så fick jag manuset och blev oerhört förtjust, säger Stina Oscarson, som själv regisserar pjäsen inom ramen för serien Jorden runt på åtta veckor.

Genom fem röster som minns händelsen ställs frågan om man kan få tiden att gå baklänges. Fantasins kraft kämpar mot verklighetens obönhörlighet.

–Det är inget politiskt inlägg, utan en genuint mänsklig reflektion. Radioteatern är ett medium som sänder ut något. Därför skulle vi aldrig kunna iscensätta Breiviks manifest – eller Scum-manifestet. Det förutsätter att man är i direktkontakt med sina åskådare, så att man kan bryta upp gränsen mellan scen och salong och samtala, menar Stina Oscarson.

När Turteatern i höstas satte upp Valerie Solanas omtalade Scum-manifest från 1968 – en agitatorisk text som argumenterar för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning – blev debatten hetsig och teaterns medarbetare utsattes för mordhot.

–På scenen var det lysande, för man kunde avläsa nyanserna i skådespelarens ögon och inse att manifestet inte var avsett att tolkas bokstavligt, säger Stina Oscarson, som anser att teatern kan vara ett bra rum för reflektion och fördjupning.

–Breiviks fiende är det öppna samhället och kulturmarxisterna är det största hotet i hans världsbild. Bara det är ett incitament att göra något, att slåss för den fria tanken. Breivik är redan exponerad och framstår som osårbar i sin övertygelse.

Fast de anhöriga till offren behöver inte en pjäs om Breivik nu, konstater Stina Oscarson. Konsten har olika funktion för olika människor på olika avstånd.

Christian Lollike menar att teatern inte ska vänta flera år med att konstnärligt bearbeta frågor om terrorn.

Tänker ni på de anhörigas känslor?

– De anhöriga blir hela tiden bombarderade med information och nyheter om Breivik. Har inte teatern, liksom andra seriösa medier, en plikt att undersöka varför denna tragedi kunde äga rum? Är det inte i allas intresse att vi blir klokare, och därmed får möjlighet att reagera? Teatern är alltjämt ett kollektivt rum som inte är underställt kommersiella intressen – i alla fall inte Caféteatret. Är det bättre att var och en sitter med tidningen i handen och läser de sensationella rubrikerna?