Ateljé framstjärten (jo, hon kallar den så) är till brädden fylld av målningar. Några är klara, andra behöver ytterligare ett färglager eller kanske två. Motivbilden känns igen sedan tidigare och behandlar mänskliga tillkortakommanden i starka färger. Den här gången handlar det om lögner och om att tvingas blotta strupen.

–Det här att inte bli trodd. Att anklagas för att ha stulit något, när jag inte tagit din jävla tröja. Känslan är outhärdlig och leder till total maktofullkomlighet. Två alternativ kvarstår – att blotta halsen eller att själv strypa den som inte talar sanning, berättar konstnären Sara-Vide Ericson som tagit plats på golvet omgiven av nio nya målningar.

Hon understryker att handlingen inte är bokstavlig, men att det är kring makt och maktutövning hennes målningar kretsar. Serien Rida, som visades ifjol diskuterar önskan att dominera en annan människa genom att helt enkelt utnyttja sin fysiska överlägsenhet. Men nu är det psykologiska sammandrabbningar som tar plats på de stora dukarna. För Sara-Vide Ericson är det annars oftast vardagens små händelser som skapar känsloeruptioner, men när hon 2008 lät sina relationer fungera som motivmässiga lockbeten lät inte reaktionerna vänta på sig.

–Målningarna slog ner som en bomb när det gick upp för etablissemanget att jag hade inlett relationer för att jag skulle ha modeller till mina målningar, skrattar Sara-Vide Ericson.

Idag lever du i en relation, vad tycker din kille om att du avbildat tidigare sexuella kontakter?

–Han var den sista i raden, så först var han väl rädd att han skulle bli dumpad. Att jag bara lockats av honom för att han passade in i serien She-wolf. Men så var det inte den här gången.

I konstvärlden är inte offentliga ragg en nyhet. Den brittiska konstnären Tracey Emin visade exempelvis 1997 det självutlämnande verket Everyone I have ever slept with 1963–1995, i form av ett tält fyllt av namn på erövringar. Men medan Emins verk snarast var övertydligt, har Ericsons män en slags oskarp målerisk mask som skydd för sin identitet. Men båda kvinnorna slänger sig med epitet som slampa – fast i positiv bemärkelse.

–Jag var väl naiv, men initialt handlade det om en slags barnslig rädsla för varulvar som jag skissade i mängd. Sedan började jag undersöka varulven som sådan och kom i kontakt med Lupa, som är det latinska namnet för She-wolf, men som också beskriver en kvinnlig prostituerad – en slampa.

–Jag är så grov i munnen att det inte är så laddat för mig. Man blir väl sådan när man växer upp på en leråker utanför Bollnäs.

Arvet från Hälsingland har också skapat emotionella fonder som hon nu projicerar olika känslomässiga tillstånd på. I alla hennes verk finns ett avskalat landskap.

–När man växer upp som jag gjorde finns ingenstans att ta vägen, inte ens ett 7-Eleven. Man fick sätta sig under en gran om man var arg. Hästen blev därför ett sällskap som kunde ta mig långt. Det var meditativt att rida. Efter en timme eller två infann sig lugnet, säger Sara-Vide samtidigt som hon experimenterar med ljussättningen bestående av en 1000-wattslampa.

–Kolla, visst händer det något när man ger målningarna lite ljus. Shit, vad fint det blir!

Men från Hälsinglands granskog till Stockholms konstvärd. Hur gick den resan till?

–Mamma höll på med konst och gjorde rosa kojuver och blå hästpenisar i tandläkarskum. Jag tyckte det var aslöjligt. Aldrig i livet skulle jag hålla på med konst.

–Jag ville bli arkeolog och insåg att tecknade benbitar visade mer än fotograferade. Därför tänkte jag att illustratör var ett steg på vägen. Men så blev det en förberedande konstskola och jag upptäckte måleriet.

Sara-Vide Ericson är en i raden av unga konstnärer som presenterat sig de senaste åren. Bland de tidigare årskullarna finns ett flertal kvinnor som dominerar den svenska konstscenen idag och som också etablerat sig internationellt – som Nathalie Djurberg och Karin Mamma Andersson.

Vad har dessa kvinnor betytt?

–Visst, vi bläddrade i konstböcker och så, men jag har snarast inspirerats av hemtraktens Lim Johan eller av Sven Ljungberg.

Sedan ändras tonläget. Ericson vill absolut inte bli en ”kvinnlig konstnär som avbildar kvinnlig sexualitet”. Hon ser sig snarast som en antifeminist eftersom hon menar att kampen om kön är överspelad.

–Hela feminismen bygger ju på att man ständigt måste referera till sitt kön, eftersom argumentationen bygger på skillnader. Visst, jag uppskattar tidigare systrarsarbete, men min generations drömmar och mål tror jag är mer allmänmänskliga.

Med ett snett leende konstaterar hon att hon är naiv och frikopplad från det mesta.

–Men såg du förresten dokumentären med David Hockney på tv? Fan, vad inspirerad jag blev av honom. Hans landskapsmålningar är sjukt bra och nu funderar jag på vad mina landskap betytt för mig och vad jag ska göra efter den här serien.

Och vad är det?

–Det är för tidigt att säga, men kanske måste min barndoms landskap få stå i förgrunden nästa gång, säger Sara-Vide Ericson.