Dunkla föraningar, erotiska maskiner i hemliga rum, ekon från Hollywood, en överjordiskt vacker kvinna, en fet och skallig excentriker, ett blodigt knivmord och en sjuårig flicka som är vän med ett lejon, alltsammans samlat i ett palatsliknande residens i Arizonas öken.
Det är en spektakulär eller, för att säga det rakt ut, gotisk inramning som Dorothea Tanning gett sin roman Avgrund , som nu utkommer som nummer tre i Sphinx förlags serie ”Surrealismens kvinnor”.
Tanning, en gång gift med Max Ernst, hör till de sista överlevande ur den tidiga surrealismens kretsar. Hennes märkliga måleri breder ut sig över mer än sju decennier, och nästa år fyller hon hundra jämnt.
”Avgrund” utkom dock för bara några år sedan på engelska – en annan tidigare version trycktes redan 1977 – och som Jonas Ellerström meddelar i sitt efterord hade berättelsen följt paret Tanning och Ernst alltsedan deras tidiga år tillsammans vid det förra seklets mitt.
Berättelsen handlar också den om ett par, Nadine och Albert, som anländer till Raoul Meridians residens Windcote, för att där tillbringa en weekend av det sällsammare slaget. En middag och ett nattligt samtal mellan den vackra Nadine och Meridian får den förras begär att växla spår, medan Albert i sin förtvivlan möter den sjuåriga Destina, vars gåtfulla gestalt förvandlar honom. I utkanten av denna laddade kvadrat kretsar även ett mindre persongalleri med skiftande verkningar på händelsernas gång.
Tanning skriver sin historia på en stram prosa i samklang med det lätt arkaiska landskap som skildras, där spelet mellan ljus och mörker skänker en orolig rytm åt förnimmelser, tankar och känslor. Romanens tematiska resonansbotten är konflikten mellan kultur och natur, mellan leda och oskuld, mellan perverterat raffinemang och raffinerad enkelhet. Den förra polen får sin tillspetsade form i Meridians cybernetiska sexapparatur, den senare i Destina.
Och även om det är sönderfallet av Nadines och Alberts relation som inledningsvis driver handlingen framåt, är det Destina som är berättelsens nav. Det vittnar redan prologen om, som tecknar flickans släkttavla tillbaka till 1600-talet. Destina själv vittnar om det som människor inte kan kontrollera: den sublima dimension av tillvaron som inte låter sig behärskas med vare sig språk eller andra teknologier.
Det är stundtals svårt att hålla inne med suckarna över det romantiska och gotiska stoff som Tanning prytt sin historia med. Det blir, helt enkelt, lite för mycket. Men när intensiteten i språket skruvas upp, och handlingen tonas ned, så förvandlas det brokiga stoffet till sand. Man stannar till, fixerad av det ökenljus som tränger fram i gliporna mellan den surrealistiska fantasins former och figurer.
