Foto: Magnus Liam Karlsson 70792
Markus Zusak är lite trött. Inte så mycket på grund av den långa flygresan, han sov mest, som för att han varit vid havet och surfat hela helgen.
–It’ s great. Det har varit en het sommar i Australien, säger han och ler.
Boktjuven, som kom på svenska förra året, är den av hans böcker som fått i särklass mest uppmärksamhet. SvD:s David Anthin kallade den en modern klassiker och uppmanade alla: ”Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: läs den!” DN:s Steven Ekholm skrev att den är ”en av de absolut vackraste berättelserna jag läst om mod, kärlek och vänskap”.
Så hur kommer det sig att Markus Zusak, en 33-årig surfare från Australien, skriver en bok berättad av Döden om en liten flicka hos en fosterfamilj i Nazityskland? Han ler åt frågan, inte ovänligt. Han har fått den förut.
–Min mamma är från Tyskland, min pappa från Österrike. Jag och mina syskon har vuxit upp med deras berättelser från andra världskriget. Flera av dem, framför allt min mammas historier är med i boken. Att skriva Boktjuven var som att skrapa på ytan och hitta ett språk jag inte visste att jag hade.
Berättelserna om flickan som springer till skyddsrummet på natten medan bomberna faller är hans mammas. Liksom den om barnen på gatan som går för att se på judarna som förs på led genom staden: när en man i ledet faller går en pojke fram och räcker honom en bit bröd.
–Min mamma var sex år och fick se hur både pojken och den gamle mannen piskades till straff. Hur ska du förstå något sådant då du är sex år? Jag växte upp i Sydney på 70- och 80-talen, men genom mina föräldrars berättelser var det som om Europa under Hitlers tid var en del av mitt liv.
En del research har han gjort förstås och innan manus skickades till tryck fick hans föräldrar läsa.
–Pappa svor åt mig då han läst och sa att jag fått honom att gråta. Mamma sa att boken tagit henne raka vägen tillbaka till barndomen. Deras reaktioner var det bästa beröm jag kunde få.
Australien och de flesta länder som gett ut Boktjuven har kallat den vuxenbok. I Sverige rekommenderas den för barn 12–15 år. Spelar det någon roll? För Markus Zusak är det en befrielse att i sitt hemland ha publicerats som vuxenboksförfattare. Helt enkelt för att vuxenböcker blir sedda på ett annat sätt. Men det är förlagen som bestämmer för vem boken ”är”, själv skriver han bara.
–Vem som läser mina böcker spelar ingen roll. Vi undervärderar ofta tonåringar. Visst behöver de böcker som bekräftar deras frågor, deras liv och erfarenheter, men de behöver också litteratur att sträva mot, att sträcka sig efter. De är ju inte tonåringar för evigt.
En del böcker han själv fick i skolan var han för ung för då, men senare i livet mindes han titlarna och återvände till dem. Andra böcker från de sena tonåren var livsavgörande, som Peter Hedges Gilbert Grape eller Ernest Hemingways Den gamle och havet.
–Det var då jag bestämde mig för att bli författare. Den där magin när man inte märker att man läser, när man tror på det som står oavsett om det är på riktigt eller inte – det fascinerade mig.
Markus Zusak växte upp i Sydney med fyra syskon. Pappa var målare, mamma städerska. Tre av hans böcker, varav två nyss kommit på svenska, är delvis baserade på den egna tonårstiden. En röd tråd löper genom historierna om två bröders vardag hemma och på skitiga bakgårdar – kampen för att vinna självrespekt. I ett samtal mellan dem säger den ena att vem som helst kan hindra dig från att vinna. Men ”det är bara du själv som kan stoppa dig från att vara en fighter”.
Ord som också tycks gälla för hur Markus Zusak ser på sitt skrivande: Kampen, att vara en fighter, har ett värde i sig. Boktjuven tog tre år att skriva. Snart har nästa bok, långt ifrån klar, tagit lika lång tid.
–Folk säger åt mig att inte kräva så mycket av mig, men jag vill att varje bok ska bli lite bättre än den förra. Det finns redan så mycket fantastiskt att läsa i världen. Det är ingen mening med att skriva och ge ut en bok som inte är bra.
