Den 42-åriga festivalen Musik vid Siljan har varit på fallrepet en tid tillbaka, men i år produceras den för första gången av Musik i Dalarna som involverat Mora tydligare än förr. Nytt för denna sommar är inslag med allsång, medan konsertutbudet omfattar lokalt och internationellt, jazz, folkmusik och klassiskt.

Dalasinfoniettans dirigent Bjarte Engeset tecknade vid invigningen i Dalhalla ett porträtt av Grieg. En öppning som blev en hybrid mellan konsert och föredrag, illustrerat med musiksnuttar. Tråkigt nog för norrmännen var den norskaste av alla norska kompositörer dock inte en urnorrman, utan härstammade från den skotska släkten Greig.

Dovregubbens hall ur Per Gynt-svit I, skulle enligt Grieg ånga av norsk norskhet och koskit, något som anades i Dalasinfoniettans suggestiva framförande. Den stämningsskapande Grieg var klanglig innovatör bland annat i sånger som den mästerliga cykeln Haugtussa, ur vilken fyra nummer till orkesterarrangemang tolkades mycket vackert av sopranen Isa Katharina Gericke. Betagande sjöng hon också Det første møde och Solveigs Vuggevise. Klangmagi fanns i den ovanliga, men här spelade Klokkeklang, där Grieg är ett sekel före Arvo Pärt.

Känsligt utfördes Brudefølget drager förbi av pianisten Vikingur Olafsson, som också gav finalen ur pianokonserten. Axplock ur en konsert som hyllades varmt av publiken, som originellt nog parkerats på scenen (orkestern vid ena kortsidan).

I Mora kyrka uppträdde Camerata de Lausanne, en stående stråkensemble av elever från konservatoriet i Lausanne, ledda av den franske violinisten Pierre Amoyal.

Musicerandet gick som på kullager, med skimrande klang, lätthet och nerv i Mozarts Divertimento K 136, och ungdomlig vilja och elegans utan riktig förståelse i Tjajkovskijs Serenad op 48.

Bäst blev Webers klarinettkvintett op 34 med makalöst klarinettspel av Staffan Mårtensson, som dessutom gav ett jazzigt extranummer med ”näktergalssång”.