Different trains presenterar en variation över det existentiella tema som plågar så många katastroföverlevande – varför just jag? I Steve Reichs fall handlar det om att han själv pendlade mellan sina bägge föräldrars famntag på den amerikanska kontinenten, medan judiska barn i Europa reste med tåget rätt in i dödens armar. Different Trains (1988) är alltså ett självbiografiskt forskningsprojekt, som på Judiska teatern blir oskiljaktigt från Ann Wåhlströms glasinstallation, i en atmosfärisk multimediaföreställning signerad Pia Forsgren.

Stora glaskroppar pendlar från taket, människosjälar genomlysta som glödande frukter, eller vilande på golvet som hopkurade barn. Mitt bland dem sitter Fläskkvartetten vid sina elektroniska partitur, ansiktena skarpt belysta. Samplad violin ersätter en violinstämma, medan de femsträngade elektriska stråkinstrumenten utforskar extrema lägen. Och även om föreställningen avrundas med Fläskkvartettens svar på Reichs komposition, så är det den förra halvan som utgör kvällens tyngdpunkt.

I Different trains har Reich använt sig av tågets rytm, en rytm liktydig med hans tonsättarsignatur – samtidigt som tåget är en modernistisk arketyp. Inledningens optimistiska utrop och tågvisslornas tjut speglas i journalfilm och glada glasballonger, som sedan töms på färg. Den accelererande rytmen dikterar villkoren för mellansatsens minnesfragment från transporterna till de nazityska dödslägren. Stroboskopiskt ljus och gryniga arkivbilder följer den uppjagade satsmelodin i ett illvilligt citat, en skollärares aningslöst antisemitiska uttalande som i Forsgrens bildval pekar rätt in i gaskamrarna.

När glöden falnat i glasen och ekot av en flickas sång i lägret klingat ut, är det förlösande att se Fläskkvartettens medlemmar beröra glaset i sitt eget stycke, Tears apart. Kompositionen är mer episodisk, infall knutna till att utforska glasets möjligheter – övertonsskalan när ett vinglas fuktas, gurglandet när glaskulor rullas inuti det hårda laboratorieglaset. En smula banalt klingar den modala folkviseslingan som tonar fram när ensemblen återgår till sitt eget instrumentarium, innan snabba finalen signaleras med en brutal attack på de tysta kropparna.