Att dokumentären fortfarande behåller sin starka ställning på biorepertoaren trots konkurrensen från alla reportage som visas i tv-kanalerna är märkvärdigt. Inget aldrig så välgjort och objektivt reportage verka få samma genomslagskraft som en dokumentär med ett uttalat jag i. Att Michael Moore, nu åter aktuell med Capitalism – a love story slog igenom med Roger & jag om hans jakt på General Motors chef Roger Smith är säkert ingen slump. Det var det där lilla jaget (me) som satte känslorna i svallning och fortfarande gör det. Plötsligt fick de 30000 arbetare som blev arbetslösa efter att GM stängt sin fabrik i Flint ett tjockt och argt ansikte.
En senare jag-berättelse, Drottningen och jag, av Nahid Persson Servastani, blev också en långvarig succé för Folkets bio. Historien om det iranska upproret mot en despotiska regent som ledde till en ännu totalitärare religiös diktatur fick plötsligt två ansikten, revolutionärens och drottningens, som båda förlorat sitt land. Bättre hade utveckligen i Iran inte kunnat skildras.
Ibland kan man förundra sig över hur starka känslor en dokumentär fortfarande kan väcka, som Fredrik Gerttens Bananas. Om Dole hade struntat i filmen hade den visats i godan ro på olika filmfestivaler utan större uppmärksamhet. Men istället skapar Dole global uppmärksamhet genom att först för- söka stoppa filmen och sedan stämma upphovsmännen. Nu vill så klart alla se och skriva om filmen och ändå framställs Doles dåvarande vd som en riktigt sympatisk person – alls inte som någon illvillig kapitalist.
I Newsweek från den 19 oktober med en bild av Berlusconi på omslaget under rubriken Dump Berlusconi, använde man bland annat Erik Gandinis film Videocracy som vapen mot Il cavalieres fördummande mediepolitik och illustrerar artikeln med bilder ur filmen. Även den filmen har blivit en oväntad succé, mycket tack vare det motstånd den först mötte på Venedig-festivalen.
Längre fram i höst visas The cove av National Geographic- fotografen Louie Psihoyos, som har tagit reda på verkligheten bakom Flipper-industrin, det vill säga de gulliga delfinerna som gör konster på världens alla vattenshower. Expeditionen för att avslöja det hemliga blodbadet på de delfiner som blir över efter att stjärnorna valts ut, är rena mission impossible. Filmen stoppades naturligtvis på årets filmfestival i Tokyo och fick därigenom enorm uppmärksamhet. Efter det japanska regeringsskiftet får filmen visas och nu börjar man diskutera den hänsynslösa fångstmetoderna även i Japan.
Tänk vad en liten film kan ställa till.
