Jurij Tynjanovs kortroman ”Fänrik Arne” publicerades 1928, i femårsplanens första år . Den kan framstå som profetisk i sin fränt satiriska skildring av en icke-persons storslagna karriär i – PavelI:s – Ryssland. Fänrik Arne blir till genom en felskrivning (fänrik arne) i en matrikel, kommer så att leva vidare i de officiella längderna och avancerar slutligen, efter prickfri tjänst, till general. När tsaren ber att få träffa sin duglige underlydande ”dör” denne plötsligt och ges för säkerhets skull en militär hedersbegravning.

I Stalins Sovjetunionen försvann folk ibland spårlöst. Men de kunde faktiskt också uppstå ur intet. Det fanns en Fänrik Arne i den senstalinistiska litteraturen vid namn Anatolij Surov. Han hade stora framgångar med sina pjäser och tog hem två Stalinpris.

Ändå hade han inte skrivit någonting. Han hade bara filat lite på texter han korpat åt sig av kolleger – gärna judar som han under dessa år av ”antikosmopolitiska” kampanjer brutalt manövrerade ut från de sovjetiska scenerna, med mäktiga beskyddares hjälp.

En kollega vars stycke han stulit fick höra: ”Jag kan se till att du ruttnar bort i Kolyma.” Då var det 1949. Surov befann sig på toppen.

Till slut, efter Stalins död, avslöjades bluffen. På ett författarmöte i september 1954 uppdagades låtsasskribentens brottsliga verksamhet. Han levde sedan vidare, utan författaranspråk, fram till 1987. Mitt i perestrojkan gick han bort, höggradigt alkoholiserad.