Egypten är ett fantastiskt land att vara romanförfattare i, konstaterar Alaa Al Aswany, som ligger bakom succéromanen Yacoubians hus som ger en tragikomisk skildring av livet i olika samhällsklasser i dagens Kairo.
–Romanförfattare i problemländer får större motivation att skriva. Det ser vi genom litteraturhistorien. De ryska 1800-talsförfattarna hör till världslitteraturens största. Eller ta de latinamerikanska berättarna. Om ett samhälle har allvarliga problem och stora utmaningar får en författare bättre råmaterial att arbeta med, säger Aswany och blickar ut över Nilen som flyter tung och nedsmutsad framför oss.
–Detta är ett viktigt skäl till varför jag bestämt mig för att stanna kvar i Egypten, trots att jag är utbildad till tandläkare i USA. Jag vill leva här, för ett samhälle är som en levande varelse; det förändras för varje minut.
Hans förstlingsverk – Isam Abd el-Ati Papers, utgivet på engelska i antologin Friendly fire – trycktes ursprungligen i endast 300 exemplar eftersom en statlig myndighet inte kunde tåla dess samhällskritik. Denna trådsmala utgåva nådde hans vänner och en handfull kritiker, som hyllade boken.
Nu är det omvända världen. Enligt hans förläggare i Kairo är Alaa Al Aswany den arabiskspråkige romanförfattare som säljer bäst idag. Med sin humor och blick för det mänskliga går han hem i‑både väst och arabvärlden.
I Yacoubians hus bröt han tabun genom att berätta om förföljelse av homosexuella, om tortyren och om vad det är som kan göra en människa till terrorist. Alaa Al Aswany anser att det är litteraturens skyldighet att blottlägga sådant som det råder hysch-hysch kring.
–Ett socialt spel pågår överallt, Egypten är inget undantag. Människor blundar gärna för sådant som är obekvämt att dra fram i ljuset. Men jag anser att skönlitteraturen är sanningens ögonblick.
Men att blottställa problem räcker inte för att det ska bli till skön konst.
–Viktigast för litteraturen är den mänskliga dimensionen, att berätta om tydligt identifierbara individer – de må sedan vara svenskar eller egyptier – och att fånga det mänskliga hos dem. Dessa mänskliga element gör skönlitteraturen universell.
Aswany hör till den egyptiska elit som har råd att dra sig undan hettan och trängseln i Kairo till sina andningshål vid kusten eller till grönskan på exklusiva Gezira Club på en ö mitt i Nilen. Men innan han slog igenom tillbringade han ofta nätterna på Kairos sjabbigare barer. På morgnarna bytte han om och blev proper tandläkare som tog hand om sina patienter.
–Min far, som också var författare, dog när jag var 19 år. Han gav mig det kloka rådet att inte bara leva inom min egen samhällsklass om jag ville bli författare. Därför försöker jag komma ur mitt skal, så att jag kan få en känsla för hur människor tänker även i andra klasser.
Han lever dock med insikten att ”framgång kan vara lika farligt som ett misslyckande”.
–Ett av de främsta skälen till att jag behåller mitt jobb som tandläkare är att jag lär mig så mycket av mina patienter. Jag är lika intresserad av deras liv som av deras tänder! Många kommer för att dricka en kopp kaffe hos mig efter avslutad behandling. Jag älskar ju människor och litteraturen är ett underbart sätt att visa sin kärlek till människorna.
