Teaterhögskolan ligger sedan förra sommaren alldeles bredvid Dramatiska institutet. Inte konstigt att idén om en sammanslagning har blivit högaktuell. Självklart kan man få synergieffekter vad gäller administration och kurser, men också nå andra effekter.

Teaterhögskolan bygger på en 200-årig tradition av hovteater, utvecklad under förra sekelskiftet via Stanislavskijmetoden, vilket gett upphov till en relativt långsam psykologisk realism som bygger på det autentiskt kända. Ännu i dag händer det att studenterna genomgår fäktlektioner, lektioner som dock också handlar om hållning, koordination och att röra sig inuti ett rum.

Dramatiska institutet är en utbildning som bygger på att regissören skapar helhetskonstverket teater, där skådespelarna är en oerhört viktig del men ändå underordnad iscensättningen och dess form och budskap. Det är DI-elever man möter på internationella teaterfestivaler. Fokus ligger på helhet mer än på den individuella eller ensemblemässiga prestationen.

Även om denna karaktärisering är grov så fångar den ändå något av två olika idéer på vad teater kan vara – som ibland leder till konflikter när unga regissörer ser skådespelarna som ”regimat” och unga aktörer söker efter personligt sanna känslor.

Att sammanföra dessa olika grupper kan säkert vara av godo och skapa ömsesidig respekt. Å andra sidan innebär ett minskat antal skolor att antalet subkulturer också minskar: om bara en syn på teater dominerar mister man kanhända den snåriga undervegetation av udda idéer och preferenser som skilda skolor kan låta blomma.