Facundo Unia haltar lätt när han kommer gående in på Hotell Malmen på Söder i Stockholm. Han klarar dessutom inte solljus utan måste ha keps och mörka glasögon på sig när vi sätter oss på utomhusserveringen, samt ser dubbelt på nära håll, och har en käke som emellanåt fastnar.

–Men just det är inget stort problem, inte alls som att jag har besvär med att uttala vissa ord, som kuk, för det uttalas långt bak i munnen, och det klarar inte min käke.

Varför väljer du just ordet kuk som exempel?

–Korta ord med många k är extra svåra. Men även ordet heterosexuell har jag problem med. Fast jag har lärt mig att använda synonymer, som snopp och straight.

För precis sex år sedan attackerades han under stadens årliga gayparad. Ett 20-tal medlemmar i Nationaldemokraternas ungdomsförbund gav sig på honom. Till slut lyckades en polisman stoppa misshandeln, och en ambulans tog honom till akuten.

–Efteråt sa läkaren att en eller två sparkar till hade räckt för att döda mig.

Andra hade kanske legat lågt med sin homosexualitet efter en sådan händelse, men för Facundo Unia blev den mest av allt ”en bekräftelse på hur viktigt det är att bekämpa hatbrotten mot bögar, judar, invandrare och andra”, och pressa myndigheterna så att dessa brott bedöms extra hårt, med stöd av Straffskärpningsregeln från år 1994.

Det är ett komplicerat uppdrag, som han redan före övergreppet hade gjort till sitt, och som han därefter har fortsatt med, som frilansjournalist och föreläsare, bland annat på Polishögskolan i Stockholm.

Ett problem är att många hatbrott inte ens anmäls, enligt Facundo Unia:

–Det finns till exempel bisexuella män som skriver till mig och berättar att de lever i villa med fru och barn, och som ringer hem och säger att de måste arbeta över, för att i hemlighet kunna gå på videoklubb. Om de attackeras, på väg dit eller därifrån, leder det förstås aldrig till en anmälan.

Även öppet homosexuella män drar sig ofta för att kontakta polisen. De är rädda för att deras ärende inte kommer att tas på allvar, förklarar Facundo Unia. Han har flera vänner som har blivit överfallna och anmält det till polisen, utan att det sedan har resulterat i ett åtal.

Enligt Brottsförebyggande rådet går endast tio procent av alla anmälda fall vidare till rättegång.

–Det gör att många rånare inriktar sig på just homosexuella, för de vet att då är risken för åtal betydligt mindre.

Ett annat problem rör åklagarna, som Facundo Unia ser det. De är ansvariga för att anmälda ärenden läggs ner, plus att de ogärna kallar något för ett hatbrott.

Vi talar om det uppmärksammade mordet på Lars Mikaelsson i Umeå år 2006. Gärningsmannen skar av halsen på offret, ställde huvudet på en blompiedestal och karvade in ”Bög 1” i köksbordet.

–Med andra ord, han skulle mörda fler homosexuella. Trots det ansåg inte rättens ledamöter att detta var ett hatbrott. Jag har läst alla handlingar i målet, men kan ändå inte förstå hur de resonerade.

Kanske handlar det om okunskap, ett motstånd mot att verkligen förstå vad homofobi handlar om, lägger han till, och berättar om vad som ägde rum när hans gärningsmän skulle dömas:

–Under rättegången blev jag utfrågad av nio försvarsadvokater som gång på gång ville veta hur jag var klädd, om jag hade druckit och om jag hade sagt något provocerande till gärningsmännen. Det hela påminde om vad som händer när en kvinna har utsatts för gruppvåldtäkt, och efteråt utfrågas om hon var lättklädd eller uppträdde utmanande, som om hon själv bar skuld till övergreppet.

Han har svårt att förstå varför domstolarna så ofta fokuserar på huruvida det homosexuella offret har gjort närmanden mot gärningsmannen, med tal eller gester.

–För det första, spelar det egentligen någon roll? Kan det på något sätt försvara en våldshandling? För det andra, många gärningsmän raggar medvetet på offret, det vill säga tar initiativ och utger sig för att vara intresserade av att ha sex, för att kunna komma hem till bögen, och där ge sig på honom. I den processen är det klart att offret säger eller gör saker som efteråt kan kallas närmanden.

Lite senare berättar han om en känd gärningsman, Smeden, som tillbringade hundratals timmar framför datorn, chattandes med sina offer, och som sedan uppträde som homosexuell under mötena med nätkontakterna, för att till slut kunna slå till.

Men hur är det möjligt att en person som hatar homosexuella klarar av att själv spela bög under lång tid, och göra det övertygande?

–Jag vet inte. Jag förstår det heller inte.

Samma dag som vi träffas släpper Brottsförebyggande rådet ny statistik. De homofobiska hatbrotten har ökat med hela 45 procent, till nästan 1046 fall under 2008.

–Det finns flera förklaringar. En är att vi syns och märks mer än någonsin tidigare, och är starkare och tydligare som grupp, vilket tyvärr har en baksida: det leder till fler hatbrott.

Som journalist som gärna skriver om de homosexuella och deras fiender, vad är ditt drömjobb?

–Att få göra en dokumentärfilm med fokus på det tokiga med rasism. Den ska handla om svarta nazister i Afrika, om asiatiska nazister i Vietnamn och Japan, om samarbetet mellan Black nation of islam och White aryan brotherhood i Amerika, baserat på att bägge är motståndare till integration och strävar efter segregering mellan olika grupper i samhället – och om Sverigedemokraterna, som vill att enbart byggnader med svensk arkitektur bör behållas. Alla andra ska rivas. Ha, det blir inte många hus kvar då!

Facundo Unia har arbetat för Kalla fakta i TV4, samt bland annat skrivit för QX, Expo, Expressen och RFSL:s nättidning, där han för några år sedan avslutade en krönika med att konstatera att ”det är lätt att vara homosexuell, men fan så mycket svårare att våga vara homosocial”.

Vad menade du?

–Jag hade varit på en videoklubb och insåg att där inte fanns något utrymme för att vara social. Allt handlade om sex, hela tiden. På så vis skiljer sig männens sexualitet från kvinnornas. Vi klarar av att bara ha sex, vi avkönar oss lätt. Men jag har svårt att tro att en kvinna skulle ställa sig på knä och suga av en främmande man i Skinnarviksparken, eller bli avsugen, även om hon skulle vilja. Hursomhelst, jag tycker att man ska få göra precis som man vill, utan att dömas, så länge det är safe sex, och det gäller både kvinnor och män.

Det som hände dig för sex år sedan, skulle det kunna inträffa igen under årets parad?

–Ja. Så mycket har klimatet inte förändrats. Det är fortfarande så att jag drar mig för att visa min kärlek till min partner genom att hålla honom i handen när vi går genom staden.

Men just det kan han göra i sin födelsestad Buenos Aires, utan problem, trots att det är en katolsk stad. Där ligger Stockholm i lä.

–Och det är fortfarande så att om en homosexuell man berättar på jobbet att han och hans kille har varit på landet och plockat svamp, då tycker en del heterosexuella ”Gud, måste han hela tiden basunera ut att han är bög”, samtidigt som de sätter upp bilder på sina barn och berättar om hur hela familjen gick på Gröna lund.

Han är inte rädd för att vara med i årets parad, snarare sporrad:

–Mitt namn finns på de nazistiska hemsidorna, just därför måste jag gå i tåget även i år. Jag kan inte låta de där människorna skrämma mig, och styra mitt liv, när allt jag har gjort är att vara homosexuell och invandrare.

Den stora skillnaden beträffande paraden ligger i att polisen numera är mycket bättre förberedd.

Viljan till våld finns definitivt kvar hos nazister, rasister och andra, och förmodligen i samma utsträckning som tidigare, enligt Facundo Unia, som är uppdaterad, inte minst genom att läsa dessa gruppers hemsidor.

–I samband med årets nationaldag planerades en större parad av olika högergrupper, det kunde jag följa. Men det blev inget av, för extremisterna kunde inte enas, utan firade på flera skilda platser istället.

Egentligen tycker han att paraden i Stockholm, som i år äger rum nästa lördag, har blivit för seriös och borde vara mer som en karneval, mer vild och rolig, som i London och New York. Visst, han uppskattar alla olika organisationer som deltar, men till slut liknar det hela mest av allt ett förstamajtåg, med demonstrerande sjuksköterskor, läkare, lärare, präster, politiker, poliser, brandmän och så vidare.

Fast han ska alltså vara med i år ändå.

–Jag kommer att stå på ett lastbilsflak, och dansa till hög musik, men med min pojkvän precis bakom mig. Han måste hålla i mig när jag dansar, för jag blir lätt yr och ramlar.