Utanför Joan Didions hus, runt hörnet från lyxbutiktäta Madison avenue vid Central park, är det kallt och januari och inte någon blå skymning, den hon i sin nya bok med den titeln skriver finns under sommarmånaderna här i New York, men inte i subtropiska Kalifornien som hon kommer ifrån.

Boken fick heta så för att hon under skrivprocessen tänkte på ”sjukdom, på brutna löften, på att dagarna blir kortare”. Den dag hon insåg att hennes dotter Quintana Roo, efter år av sjukdom, aldrig skulle bli bättre hade de blåa kvällarna just börjat försvinna.

En dörrvakt, propert klädd i svart uniform, visar oss upp i hissen till hennes våning. Författaren öppnar, tassande tyst.

Vi går in i vardagsrummet som är fullt av ljus, trots att hon har en otymplig kyrka utanför fönstret, den som hon berättar i Blå skymning att hennes mamma på sin ålders lite fientliga höst kallade ”den absolut fulaste kyrka jag någonsin sett”.

När Joan Didion och författarmaken John Gregory Dunne flyttade hit 1988 var det just för ljuset. Det påminde väl om Kalifornien, om inte annat erinrar den inbyggda baren här i rummet om deras liv i Los Angeles med otaliga cocktails med vännerna; filmregissörer, skådespelare och författare.

Hon är insvept i en orange pläd, längtar säkert till värmen i delstaten hon kommer ifrån och den hon också skrev om i sin bok Kalifornien – Min historia som kom ut 2003.

Hon lyser upp, några sekunder, när jag berättar att jag just har anlänt från Los Angeles.

–Jag överväldigas varje gång jag är där av hur vackert ljuset är, säger hon.

Men vi ska prata om mörkare ämnen. Hennes make sedan nästan 40 år dog i en hjärtinfarkt när hon förberedde middagen här vid middagsbordet vid nyår 2003. De hade just kommit hem från sjukhuset där dottern låg i koma.

Strax innan Ett år av magiskt tänkande, om året efter makens död, skulle ges ut, i augusti 2005, avled även den då 39-åriga dottern i sviterna av en lunginflammation.

Jag har ännu inte lyckats skaka av mig den sköra sorgen i Ett år av magiskt tänkande, minns sådant som hur Joan Didion lät hans skor stå kvar i hans garderob i fall han skulle komma tillbaka. Lika drabbande är nya Blå skymning, om sorgen efter dottern.

Det slår mig hur overkligt tunn hon är, som om sorgen suddat ut henne. Men hon har skrivit om hur hon även tidigare, genom hela sitt liv, har fått höra att hon borde gå upp i vikt. Hennes ben i svarta tajts ser ut som grässtrån som kan böjas av minsta vinddrag. När man läser hennes texter känns hon så mycket större. Så mycket mer levande.

Hon har figurerat på omslagen till flera av sina böcker, med stora märkessolglasögon, ofta med en cigarett eller drink i handen. Alltid ett svalt uttryck. Sällan leende.

Man känner igen henne, den mörkbruna blicken har samma tyngd, obeveklig. Fast kraften är inte imponerande. Det är först som om det inte finns nog med energi i kroppen för att rösten ska höras när hon har satt sig vid den öppna spisen och berättar att det var mycket svårare att skriva Blå skymning än den förra boken. Inte bara för ämnet utan för att boken saknar berättelse, är improviserad.

Medan hon i Ett år av magiskt tänkande hade en tydlig struktur, om året efter makens död, och rationellt lutade sig mot litteratur och forskning kring sorg, svajar hon i Blå skymning naken, tar med läsaren på en resa som hon inte vet var den ska sluta. Hon funderar på sig själv som mor, som författare, som allt äldre: ”Tänk om jag aldrig mer kommer att kunna hitta de rätta orden?”

–Jag skrev nog utan berättelse för att jag hade känt att det inte fanns någon tydlig tråd i den här upplevelsen. Det var något helt annat än vad jag hade gjort tidigare, säger hon i ett släpande tempo som nog är eftertänksamt.

Hon hade tänkt att boken skulle handla om barn och föräldrar, men när hon gick igenom sina anteckningar insåg hon att det egentliga ämnet var oförmågan att möta sanningen om åldrandet, sjukdomar och död. Innan hon förstod att det var samma sak, att ”När vi talar om dödlighet talar vi om våra barn”, övervägde hon att lägga ned hela projektet. Det var aldrig aktuellt att hon skulle skriva bara för sig själv.

–Jag har fått den frågan både om den här och förra boken, men att publicera är en del av själva skrivakten för mig.

Vilka tvivel hade du om vad du kunde berätta om din dotter?

–Alla du kan tänka dig! Det var givetvis jobbigt.

I boken berättar hon hur längtan efter barn drabbade henne som en tidvattenvåg. Men det visade sig att paret inte kunde få några egna. 1966 adopterade de en dotter, som de döpte till Quintana Roo efter det område i Mexiko som numera är en delstat.

Adoptionen är ett ämne där Joan Didion skyggar undan. Men hon skriver ändå, om sin rädsla för att dotterns biologiska familj skulle söka upp henne och hur dottern i vuxen ålder blev funnen. Hon söker nu efter orden, som för att hitta de exakta.

–Hon hade aldrig velat söka upp sin familj. När hennes helsyster hittade henne var det ingen positiv upplevelse. Jag ville inte anklaga hennes familj för det, de hade ju gett mig den här babyn. Men det var en stor del av hennes liv på slutet så jag var tvungen att berätta om det.

En sak hon är tydligare med är att Quintana var privilegierad. Hon beskriver hur dottern som nyfödd hade 60 olika klänningar att välja mellan och tidigt vande sig vid lyxhotell. Hon får lite energi, den som inte är med henne hela tiden.

–Jag skrev det för att andra ändå skulle säga det! Jag har alltid fått höra det, från att hon föddes sa min mamma att jag skämde bort henne. Alla har alltid varit angelägna att påpeka vad jag gjorde för fel med Quintana.

”Var det alltid jag som var problemet?” funderar hon när hon tänker på Quintanas uppväxt och på hennes senare psykiska besvär och alkoholmissbruk. Var du problemet? undrar jag försiktigt.

–Jag skrev ju det där. Då sa jag väl ja.

Joan Didion medger att hon med Blå skymning kom att ägna sig åt att rensa ut. Men nej, de både senaste böckerna har inte varit terapeutiska, säger hon, vrider, som många gånger under intervjun, sina vackert rynkiga, välmanikerade händer.

–Jag tror inte att man kan få hjälp av skrivande, man kan i alla fall inte ha det som syfte. Det är en annan sorts verksamhet. Om man är författare så skriver man, jag gjorde bara vad jag alltid gör.

Bredvid mig i en hög på golvet ligger boken The art of aging av Sherwin B Nuland. Kanske läser Joan Didion den i terapeutiskt syfte, för Blå skymning handlar också om åldrande. Hennes rejäla beigea mockastövlar är ett tecken på att hon har gett efter för åldrandet, hon har häpet tvingats inse att hon inte längre kan ha sina röda mockasandaler med tio centimeter höga klackar.

I boken berättar hon om hur hon blir allt räddare och bräckligare och radar upp alla åkommor, som den gången när hon vaknade upp blodig på golvet i sitt sovrum och inte kunde nå någon av bostadens tretton telefoner.

Varför är åldrandet en sådan överraskning för just henne? Svaret är omedelbart:

–För att jag inte är realistisk. Jag ser inte på något så som det verkligen är. Allt är en berättelse. Och i den berättelsen är jag inte min faktiska ålder.

–Jag försökte länge förneka det, men efter ett tag var det uppenbart att ingen skulle låta mig göra det, säger hon och skrattar högt.

Runt omkring oss trängs minnen av hennes yngre liv, nästan varenda yta är täckt av lyckliga foton på henne, maken och dottern. De flesta är på Quintana som barn, men det finns också ett från hennes bröllopsdag i juli 2003, den som Joan Didion tar som utgångspunkt i Blå skymning och undrar om de som passerade bröllopsföljet skulle kunna föreställa sig vad brudens mor skulle utsättas för.

I boken kommenterar Joan Didion att alla försöker trösta henne med att hon ju har sina minnen: ”Minnen är det man inte längre vill komma ihåg.”

Är det fortfarande så?

–Nej, jag vill minnas nu, säger hon och det är som om något i den späda kroppen löses upp när hon säger det.

Hon har för de här två böckerna använt sig inte bara av minnen utan av de personer som har stått henne närmast, mer än tidigare. Jo, visst har hon funderat på det säger hon och drar pläden närmare sig.

–Om man skriver om någon som är död har man ett annat ansvar. Jag kunde ha berättat mer om de hade levt. Fast jag hade egentligen inte mer att berätta, till slut berättade jag nästan allt.

Vad skulle de ha tyckt om böckerna?

–John hade gillat dem. Han hade en tacksam tendens att tycka om det jag gjorde. Men Quintana skulle nog ha tyckt som jag skriver i boken, hon skulle inte uppskatta att jag ältade.

Ett år av magiskt tänkande har följts av flera böcker av författande kvinnor som berättar om sorgen efter sina makar, en är Joyce Carol Oates A widows story som ligger här på det vita soffbordet mellan oss. Joyce Carol Oates har fått kritik för att hon sörjer på fel sätt och att hon inte nämner att hon gifte om sig ett år efter att maken dog. Det där är ett ämne som får igång Joan Didion.

–Det var så orättvist! Träffade du henne och hennes man tillsammans? När man såg dem, som jag gjorde under några middagar, insåg man att Joyce var oskiljaktig från Ray. Hon lever för sitt arbete, men hennes arbete gick inte att skilja från Ray. Så jag tänker mig att hennes andra äktenskap var en helt annan sorts upplevelse för henne. Det är väl det hon menar. Det är en underbar bok.

Ett år av magiskt tänkande rosades. Även recensionerna av Blå skymning har varit positiva, men ibland med viss kritik, som hur frånvarande Joan Didion verkar ha varit i sin dotters uppväxt och några illvilliga röster har ifrågasatt om hon undanhåller att dottern egentligen dog av för hög alkoholkonsumtion.

Joan Didion har inte märkt någon skillnad på recensionerna av sina sorgeböcker jämfört med sina tidigare verk. Däremot har Ett år av magiskt tänkande inneburit ett överraskande genombrott för henne, hon har fått nya läsare och blir oftare igenkänd på flygplatser. Men hon avfärdar ordet bästsäljare.

–Det är ingen bästsäljare om man jämför med riktiga bästsäljare. Det var en bästsäljare för en sådan som jag som normalt inte säljer så många böcker.

Joan Didion skrev jämt, även som blygt, bokälskande barn. Nyligen fick hon ett paket som visade sig vara från hustrun till hennes nu avlidna high schoollärare, det innehåll hennes uppsatser från skoltiden. Hon formar ett leende, det är som om solen börjar lysa i lägenheten, och berättar att en av dem handlade om en kvinna som jobbade på ett försäkringsbolag i San Francisco under depressionen på 30-talet.

–Helt utan koppling till mitt liv! Jag hittade på historier redan då.

Hon började sin karriär på Vogue här i New York. Efter den skönlitterära debuten 1963 med romanen Run, river varvade hon prosa med artiklar, essäer och filmskrivande för Hollywood, det sistnämnda ihop med maken.

Hon lovordades och ansågs banbrytande, bland annat för hur hon utgick från sig själv för att berätta om världen. Som när hon i titelessän i boken The white album inleder med utdrag ur sin egen läkarjournal om sin psykiska ohälsa för att sedan beskriva hur hon sitter på ett golv i en studio och med övriga The Doors väntar på att Jim Morrison ska dyka upp.

–Jag var övertygad om att det var viktigt att läsaren visste var jag kom ifrån. Hur skulle de kunna veta vad de läste om de inte visste vem som hade skrivit?

Ett av Joan Didions mest omtalade reportage är Slouching towards Betlehem där hon hänger med missbrukande hippies i Haight-Ashbury i San Francisco, texten avslutas med hur hon får träffa en femårig tjej som får LSD av sin mamma. Det är ett typiskt exempel på hur hon verkar få avundsvärd kontakt med dem hon skriver om. Knepet är tid, förklarar hon enkelt.

–Jag var i San Francisco i över en månad för Slouching towards Betlehem, jag åkte bara hem till Los Angeles på helgerna. Quintana, som då var två år, blev så irriterad av det att hon inte ville ge mig en puss när jag kom hem, säger hon och skrattar till åt minnet.

Dessutom har hon alltid ogillat intervjuer. Hon föredrar när folk inte bryr sig om henne och hon bara kan sitta och titta.

–Jag tog aldrig det folk sa till mig i intervjuer på allvar. Det var inte det jag var där för, jag var där för att se något som de inte sa till mig.

Joan Didion var också en av de journalister som författaren och journalisten Tom Wolfe tog med i den numera legendariska antologin New journalism, om ett slags skönlitterär journalistik. Hon får mer liv när den kommer på tal, verkar trivas med att sorgeböckerna nu är på behörigt avstånd.

–Jag har aldrig förstått det där! Jag har alltid sett new journalism som något som Tom Wolfe bara hittade på.

Men du gjorde väl något nytt på det sätt du använde dig själv?

–Det var inte nytt. Jag minns att jag läste en massa texter i Fortune som hade skrivits 15 år tidigare. De texterna var mycket djärvare än något av det som senare kallades new journalism.

Trots framgångarna har tvivlet på den egna förmågan funnits där som en ständig följeslagare. Därför var det viktigt att maken några veckor innan han dog läste om hennes roman Bönbok för en vän från 1977 och uppskattande sa: ”Säg aldrig mer att du inte kan skriva.”

–Jag gillar att tänka på det, men det övertygar mig inte, medger hon och låter skörare igen.

Det börjar bli dags att avsluta, att gå ut, till en himmel som nu är ännu murrigare, där det blåser isvindar och har börjat snöa.

–De blåa kvällarna kommer i april–maj igen, förklarar hon som har gett ut en bok om dem.

Påverkad av Blå skymning vill jag nästan inte lämna henne. I slutet skriver hon om sin rädsla för att något ska hända henne, vem hon då ska be sjukhuset att kontakta. Men hon är inte ensam, betonar hon.

–Det där var mer ”tänk om…”

Samtidigt upplevde hon sig som mindre ensam medan hon skrev om sina två närmaste.

–Jag önskar att jag kunde få skriva om de här böckerna. Jag gillade den påtagliga känslan av hur de var med mig, säger hon och jag undrar om jag inbillar mig att hennes ögon tåras när hon konstaterar att hon nog inte berättar om dem igen.

–Jag tror det är dags att skriva om något annat.