I huvudrollerna som Siri von Essen och August Strindberg syns Linda Zilliacus och Jonas Karlsson.
Dan Hansson/ Knut Koivisto
Är den på riktigt? I den porträttlika rollen som August Strindberg ser Jonas Karlssons märkligt uppsvängda mustasch nästan lite overklig ut. Men här i rummet på Strindbergsmuseet där August själv poserar på målad duk ser till och med detta Strindbergs själva signum lite lustigt ut.
- Jag har också tänkt på att mustaschen är lite på sned. Men så blir det när man har den vaxad hela dagen, det är till och med samma vax som Strindberg använde. Jag jobbade hårt med min mustasch. Men vad som händer när man har den så där lång, är att stråna till slut vänjer sig vid behandlingen, säger Jonas Karlsson.
Om tangorabatten har sin sanna historia, är årets juldrama från Sveriges Television en kombination av fakta och fantasi huller om buller. I detta stockholmska 1870-tal kretsar till exempel kvällarna kring Röda rummet, där den luspanke författaren pratar kärlek och politik med konstnärskompisar som Olle Montanus och Sellén från romanen Röda rummet och Doktor Borg från Svarta fanor.
Dramatikern Peter Birro har tagit fasta på Strindbergs unga år, fortfarande på jakt efter ett fritt författarskap och i en kamp om kärlek och mat för dagen.
Att SVT ville att just Peter Birro skulle göra film av nationalskalden ter sig egentligen ganska naturligt; Birro som sedan länge alltid bär med sig en svart t-tröja i bagaget med Strindbergscitatet: ”Min eld är den största i Sverige”. Peter Birro har berättat att han som 13-åring i förorten Angered plötsligt insåg konstens oerhörda kraft, efter att ha sett en tv-version av En dåres försvarstal där Strindberg håller en pistol mot tinningen.
Och även om Birro har lämnat skildringarna av Det Nya landet till förmån för den gamla nationen, lyser klasskampen och underdog-perspektivet som en lanterna hos Strindberg, precis som den gjorde i produktioner som Dramatenpjäsen Arbetarklassens sista hjältar och tv-serien Upp till kamp.
Författaren Stig Larsson har regisserat August. Han var med som regiassistent redan 1984 när SVT gjorde storsatsningen Strindberg, ett liv, med Thommy Berggren i den glödande huvudrollen och Stina Ekblad som Siri von Essen.
- Då var budgeten betydligt större, men nu när jag inte har gjort film på några år måste jag säga att tekniken har blivit så mycket bättre, den underlättar det konstnärliga arbetet. Tidigare var det helt enkelt svårare att göra film, säger Stig Larsson.
Om de sex delarna av Strindberg, ett liv var en heltäckande odyssé över dramatikerns liv, är perspektivet nu helt annorlunda. Och det beror inte bara på att man siktat mot Strindbergs första stapplande steg som dramatiker.
- Det här är väldigt mycket Peter Birro, som är tydligt påverkad av Strindberg. Kanske mer än jag, skulle jag vilja säga. Ändå har Peter en speciell egenart. När vi gjorde inspelningen var det viktigt för oss att känna att Strindberg skulle ha gett oss ett okej.
På vilket sätt tycker du att det är en Birro-produktion?
- Vi jobbade tillsammans i Arbetarklassens sista hjältar. Peter Birro har en förmåga, som jag själv inte har, att kunna skriva scener som helt enkelt är gripande.
Men August handlar också om gänget runt Strindberg. Stig Larsson tycker att det är intressant att försöka förstå hur hårt det var på den tiden, inte minst ekonomiskt – och vilka risker det innebar att göra valet att arbeta med konstnärligt arbete. Det är bättre i dag, menar han.
- Strindberg hade ett gränslöst självförtroende, annars skulle han inte våga göra det han gjorde. Jag kan känna igen mig i den där nästan löjligt påfrestande självupptagenheten. Men det är ett komiskt drag som jag tycker att Strindberg gott kan bjuda på, säger Stig Larsson.
Och självdistansen?
- Han är helt oironisk. Jag förstår inte heller alls ironi.
Jonas Karlsson, som också gjorde huvudrollen i SVT:s juldrama om Gustav III, var mycket medveten om risken med att gestalta en inte bara verklig person utan en nationalklenod som Strindberg.
- Inte minst i min bransch har alla en stark åsikt om hur han var. Man skulle kunna bli helt kvävd av det. Men det var samma sak med Gustav III. Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, förklarar han.
– Alla pratar så mycket om elden och den brinnande Strindberg, men jag tror att man blandar ihop det med allt det här starka som han har skrivit, inte minst breven. Där finns en sådan otrolig styrka och därför tror jag att man får för sig att Strindberg tar mycket plats och är en stor, utlevande konstnär. Men jag ser honom mer som otroligt fokuserad, såklart självupptagen och med ett väldigt stort kontrollbehov – helt enkelt en jobbig gök att ha att göra med, säger Jonas Karlsson som passande nog just nu repeterar Strindbergs genombrottspjäs Mäster Olof med premiär på Stockholms stadsteater i februari.
I serien från 1980-talet gjordes Strindbergs första hustru, skådespelerskan och friherrinnan Siri von Essen av Stina Ekblad. Här är hon mor till Siri, nu spelad av finlandssvenska Linda Zilliacus. Hon gillade att manuset kändes mer strindbergskt än sanningsenligt.
- För mig är Strindberg en mycket fascinerande författare som jag borde hata på grund av hans kvinnosyn. Men jag förlåter honom alltid. I den här historien kan Siri von Essen inte vara den av Strindberg manglade kvinnan. Vi träffar henne från början full av drömmar och ambitioner, i en värld som är helt mot henne. August Strindberg blir den räddande ängeln. Men vi behöver inte se deras nedgång och fall, säger Linda Zilliacus som tycker det är fascinerande att man kan gå och se Strindberg på någon teaterscen varje gång hon åker till Stockholm.
Bildmässigt har Stig Larssons intention varit att göra ett konventionellt drama, som i stället sätter ljus på ett naket och tydligt skådespel. Dessutom skulle ett porträttlikt 1870-tal kräva en ”sådan orimlig budget som de inte ens skulle ha råd med i England.”
Fast August Strindbergs mustasch var inget man tummade på:
- Jag hade själv mustasch när jag spelade författaren Gabriel Lidman i Thorsten Flincks regi av Gertrud. Man vet inte hur man ser ut i mustasch förrän man har provat. Jag påminde mest om en tysk hallick. Jag såg så sliskig ut att jag inte kunde se mig själv i spegeln, skrattar Stig Larsson.
