Norrmännen har sin Ibsenfestival som lockar enorm publik och namn från hela världen samt skänker guldglans åt norsk samtidskultur. Många har längtat efter en svensk motsvarighet, en hyllning till bråkstaken August som kom att förändra världsdramatiken med sina drömspel.

Istället blev det Bergman som skrev fler filmmanus än pjäser. Det är bara att hoppas att framgången för festivalen blir så stor att kulturdepartementet vill ha mer och faktiskt låta Strindberg, den som ju var konstnärlig fadder till Bergman, få ta åt sig äran för svensk psykologisk realism och sökandet efter själ och tröst.

Bergmanfestivalen kan dock säkert fungera som fokus för det svenska och det post-strindbergska: blandningen av humör, begär och sommarljus, självplågeri och exhibitionism samt en plågsam Jakobsbrottning med en mycket luthersk Gud.

Festivalen lovar gott. Kriegenburg, Goebbels, Müller, Duras, Attenborough. Ett mycket kvalitativt och intressant europeiskt urval från Tyskland, Holland, Frankrike och Storbritannien. Vilken bredd, vilket fullmatat program. Projektledaren Staffan Valdemar Holm har pressat blod ur varenda bidragskrona för att skapa denna rika mångfald. Stockholmspubliken är att gratulera – även om tidpunkten är olycklig eftersom den krockar med Teaterbiennalen och vår längtan efter syrendoft.

Frågan är väl ändå om inte Strindberg står sig genom tiden – också när intresset för Bergman som teaterman minskat och scenvärlden tröttnat på att iscensätta dennes filmmanus. Så står vi där igen och kräver: en teaterfestival åt August Strindberg.