Det sägs ibland att livet kan hänga på en skör tråd. Värre än så! Livet kan hänga på en mycket liten prick på ett notsystem, som inte är större än ett knapphålshuvud - ett högt C!
Vad hjälper det om en Verdi- eller Puccini-tenor har den vackraste röst i världen om han inte har ett högt C - livet är förstört. Hur många sömnlösa nätter har inte Strettan i Trubaduren eller Rodolfos höga C i arian ur Bohème vållat? Ända tills vederbörande tenor inser, att livet från ett transponerat C till ett H känns betydligt drägligare. När har ni senast hört dessa nämnda arior sjungas i sina originaltonarter?
Det är inte alla som vid en ålder av gott och väl sextio år presterar nio höga C efter varandra i Donizettis Regementets dotter. Det är vad den spanske stjärntenoren Alfredo Krauss gjorde. För att inte tala om vår egen Einar Andersson, som hade fenomenala höjdtoner. Han kallades Den sjungande fotbollsspelaren och för honom började livet leka på höga C. En dag då han kände sig ovanligt vissen och ur form, bad han Sixten Ehrling att vid pianorepetitionen transponera ner Bohème-arian en ton. I stället för att transponera ner, det vill säga att sänka tonarten, höjde il Maestro upp den en hel ton. Einar sjöng, lätt som en plätt, ett trestruken högt D! Vid Ehrlings förfrågan om hur det kändes svarade Eja:
- Nu ja, nu var det lika lätt som att sitta och sjunga hemma på morsans trädass i Västerås!
Franco Corelli hade en av de mest fantastiska röster som existerat. Trots den rätt mörka, dramatiska timbren, hade han en otrolig höjd. Livet för honom kretsade kring höga C. Han kunde hålla ut denna ton, som det tycktes, i evighet. Att dessa långt utdragna toner hade föga att göra med stil eller god smak, är en helt annan sak.
Corellis och mina Turandot-föreställningar på Metropolitan blev nästan legendariska. Publiken halvsatt i bänkarna i ren spänning kring den dallrande frågan: Vem skulle vinna i kväll? Det var nästan som på en tjurfäktning, bara utgången var mera oviss. I väntan på vår entré vandrade Corelli omkring som ett lejon i bur medan jag spelade cool. Jag brukade slå mig ner på en stol bakom scenen och låtsas läsa New York Times. En gång var det någon som påpekade att jag höll tidningen upp och ner och det var ju fatalt när man ville se avspänd ut. Jag tror nog att i de flesta fall var det Corelli som avgick med segern om striden på höga C, även om han påstod att det var jag som höll tonen längst.

Men en gång gick jag segrande ur striden, det har jag ett alldeles bestämt minne av. Jag kände mig i verklig högform och jag bestämde mig för att slå honom med flera hästlängder, vilket jag också lyckades göra. Jag såg hur Corelli, som alltid gick fram till rampen vid höga toner, började bli rödblå i ansiktet. Detta sporrade mig och jag höll mig kvar på vårt gemensamma höga C, tills det började svartna för ögonen. Han hade lämnat scenen, och jag fick ensam avsluta akten. Dirigenten Leopold Stokowsky som var över 80 år, märkte ingenting.
När Rudolf Bing i pausen gick in för att se om sitt skötebarn Corelli, hade denna i ilska slagit näven i bordet så kraftigt att blodvite uppstått och fru Corelli hade redan ringt efter ambulans. Bing försökte lugna Corelli (det var en akt kvar!) och menade att nu hade han sin chans att hämnas. I nästa akt när jag genom hans kyss förvandlas från isstod till älskande kvinna kunde han ju bita mig. Corelli blev genast på bättre humör inför utsikten att kunna ge mig en minnesbeta. Modet svek honom bevisligen i sista stund, för han varken kysstes eller bets. Bing hade, i rädsla över vad som skulle hända, diskret lämnat operan.
När regissören berättade för mig efteråt om Bings kupp mot mig, sände jag följande telegram till Bing:
Måste inställa nästa föreställning stop svårt biten stop Birgit.
Under en annan Turandot-föreställning, en lördagsmatiné med radioutsändning, hade jag just påbörjat min svåra aria. Corelli stod nere på scenen, vänd mot mig. Jag stod uppe på en trappa. Plötsligt såg jag honom sticka ner handen innanför byxlinningen, som om han letade efter något. Jag kan inte neka till att jag blev något störd i min sång. Rätt som det var tog han upp ett litet knyte, invirat i plast. Han rev hål på plasten och började suga. Det var en svamp fylld med vatten. Han besvärades ofta av torrhet i halsen. I sista stund kastar han svampen åt en dam i kören, vänder sig om och utslungar ett högt C så väggarna bågnar. Den gången var det nog han som drog det längsta strået.

Vid grammofoninspelningen i Wien blev det stormande kärleksmötet mellan Tristan och Isolde i andra akten föremål för många omtagningar. Solti, med sitt eldigt ungerska temperament, kunde inte få tempot tillräckligt hetsigt och uppjagat - han tog den där sekvensen om och om igen. Isolde hade ett högt C att sjunga just i det stycket. Det blev tillsammans 14 höga C:n innan Solti var nöjd! I mitt övermod kunde jag inte låta bli att generöst erbjuda producenten de resterande höga C:na till någon behövande sångerska. Jag visste inte då hur väl de kunde behövas. Endast några dagar senare ägde en inspelning av en Verdiopera rum med en mycket berömd sångerska. I en av ariorna finns ett fruktat högt C, sångerskan lär ha missat tonen gång på gång (rykten går snabbt i Wien), och till slut tappade hon förstås nerverna. Man sade, att sångerskan sedan i enrum lär ha sjungit in frasen med högt C i en lägre tonart, varefter Deccas ljudingenjörer fixade resten med skicklig manipulation.
Till sångerskans försvar måste jag säga, att ett högt C i Wien är betydligt svårare att sjunga än ett högt C i Stockholm, Milano, London eller New York. Orkesterstämningen i Wien är så oförskämt hög, på gränsen till en halv ton. Filharmonikerna vägrar att ändra på detta. De briljerar med sin glans på bekostnad av de plågade sångarna.
Kirsten Flagstads stämma blev med åren alltmer mörk och majestätisk. Den fick något av orgelklang över sig. Det var svårt att tänka sig att Flagstad som ung sjöng höga lyriska verk. På äldre dar, vid 55 års ålder, skulle hon sjunga in Isolde på skiva. Hon var visst lite tveksam inför de båda höga C:n i andra akten. Grammofonbolagschefen Walter Legge föreslog då att hans fru, Elisabeth Schwarzkopf i all hemlighet skulle bidra med de två höga tonerna. Det blev snart en officiell hemlighet, det stöttes och blöttes i alla musikmagasin världen över. Dessa två röster passar ovanligt dåligt tillsammans. Schwarzkopfs fjäderlätta ansats harmonerar inte med Flagstads mera monumentala toner och man behöver sannarligen inte vara expert för att märka den omaka konstellationen.

Som nybörjare vid Stockholmsoperan 1947 blev jag tilldelad den krävande rollen som Lady Macbeth i Giuseppe Verdis opera Macbeth. Fritz Busch dirigerade och sonen Hans regisserade.
Strax före gästspelet i Stockholm hade Busch dirigerat Macbeth i New York. Där hade en annan sångerska sjungit Lady Macbeths allra sista ton i sömngångarscenen, ett trestruket Dess. Nu ville han ha det på samma sätt här. När jag gick ut mot kulissen, skulle den andra sångerskan där sjunga min höga ton.
Jag blev mycket olycklig, eftersom jag ju ville sjunga den där tonen själv. Min tyska var nästan obefintlig, vilket medförde vissa hämningar att diskutera med dirigenten. Under tiden provades olika sångerskor, som eventuellt kunde bidra med ett högt Dess.
Ingen av dem var hundraprocentigt säker på den höga tonen och flera missöden inträffade. Hade Verdi föreskrivit att det höga Desset skulle sjungas forte, skulle det inte innebära någon svårighet. Men han ville ha det svagt som en andeviskning! Därför minskade han ytterligare den svagaste styrkegrad som finns, vilket är pp (pianissimo) till ppp för att sångerskan verkligen skulle beakta detta. Dessutom ville Verdi ha det höga Desset finspunnet som en tråd. Den som hade klarat den höga tonen med glans var naturligtvis Hjördis Schymberg. Men man ber inte gärna en stjärna hoppa in och rädda en ton åt en debutant.
På premiärdagens morgon blev jag helt oväntat inkallad till en belysningsrepetition med regissören. Plötsligt fick jag syn på Fritz Busch varvid jag glömde alla betänkelser. Jag rusade fram till honom och försökte förklara, att om en annan sångerska misslyckas med min höga ton, så är det jag som får stå där med skammen. Nu ville jag själv sjunga det förbaskade Desset.
- Können Sie das? frågade han häpet eftersom han inte hade låtit mig sjunga det höga Desset på någon repetition.
- Sie werden heute Abend hören, sa jag med skånsk självsäkerhet som förebådade aftonens pangsuccé.
Min kollega och vän Montserrat Caballé kunde ofta, av någon oförklarlig anledning, drabbas av svimningsanfall. Några dagar innan jag anlände till Mannheim för ett gästspel, hade Caballé sjungit Aida där. När jag träffade Hans Wallat, den dåvarande musikaliske chefen på operan där, berättade han att de hade haft ett gästspel av en fantastisk sångerska, Aballé, som sjungit Aida. Jag undrade förstås vem Aballé var? Jo, det var Montserrat Caballé, men hon svimmade precis innan hon skulle sjunga sitt höga C i Nil-arian så det blev aldrig något högt C. Därför hade han döpt om henne till Aballé.
Den i alla avseende store Pavarotti hade en fantasirik, om än inte precis så omdömesgill publicity manager. Han hade tilldelat sin klient titeln: The King of the Hight C. När hans kollega Placido Domingo blev tillfrågad hur han reagerade inför Pavarottis utnämning svarade han, att han inte aspirerade på titeln därför att han inte hade något högt C.
Nå ja, bättre att inte ha något land alls än att vara kung i landsflykt. Nu underskattade emellertid Placido sig själv. Jag har både som åhörare och motspelerska åtskilliga gånger hört honom sjunga flera härliga C:n.
Ett anspråkslöst och sympatiskt uppträdande har alltid kännetecknat denne av världens störste sångare och artist.
De finns väl ingen tenor som på ett naturligt sätt utan manipulationer, kan överrösta en sopran på ett högt C. En sopran är så mycket högre och ljusare i klangen, och hennes ton blir mera genomträngande. Någon som tog fasta på detta, var den berömde danskfödde tenoren Helge Rosvænge. Han var en bit över sextio när vi sjöng Turandot tillsammans i Zürich. Vid vårt gemensamma höga C öppnade han munnen på vid gavel och slog ut armarna i en dramatisk gest, men utan att sjunga det höga C:t. Det verkade mycket trovärdigt, och alla inklusive kritikerna trodde att vi verkligen hade sjungit den höga tonen tillsammans.
Jag såg en gång en TV-utsändning av Verdis Maskeradbalen på Metropolitan med Leontyne Price och The King of the High C, alltså Pavarotti. I andra aktens duett ställde han sig helt omotiverat bakom Leontyne Price och precis på deras gemensamma höga C duckade han ner bakom Leontyne Prices vackra huvud. Ingen kunde med bestämdhet säga om han hade något högt C, eller om kungen tillfälligt gått i landsflykt.

EMI skulle spela in Aida i Rom med bl a Grace Bumbry, Franco Corelli och mig. Zubin Mehta dirigerade. I triumfakten har Aida ett långt utdraget C, där hon skall ligga och glänsa över kör och orkester. Det var alltid ett av mina favoritställen. Vid inspelningen strax före mitt glansställe, fick jag se Corelli rusa fram så nära mikrofonen som möjligt och tillsammans med mig slunga ut ett högt C, trots att det inte tillhörde hans roll. Jag lämnade scenen och gick ut i inspelningsrummet för att samla ihop mina tillhörigheter. Producenten blev förvånad och kom efter och frågade vad som stod på? Jag svarade lugnt, att de bevisligen hade en sångare som också önskade sjunga Aidas roll, och då ville jag inte stå hindrande i vägen. Producenten blev förskräckt och menade att om jag bråkade skulle Corelli avbryta inspelningen.
- Nej, det är jag som tänker avbryta, Corelli kan lugnt fortsätta med att sjunga Aida, sa jag medan man genom högtalaren kallade på mig för att fortsätta upptagningen.
I stället fortsatte jag ut genom dörren. Producenten måste på darrande ben gå in och tala om att jag avbrutit inspelningen och att jag var på väg tillbaka till mitt hotell. Corelli hann fatt mig ute på gatan och beklagade sitt tilltag och så var allt groll glömt för den här gången. Corelli och jag blev med tiden riktigt goda vänner och det var inte sällan som en stor bukett rosor, skickad av Corelli, prydde min våning.
När jag kidnappades i Lasse Holmquists TV-program Här är ditt liv, kom Corelli flygande från New York för att överraska mig, vilket han verkligen gjorde med besked.
En gång efter en avslutad Deccainspelning av Tosca i Rom, kom plötsligt tenoren in, frisk och utvilad efter ett par dagars avkoppling och sade att i dag kände han sig i sådan fantastisk form att han ville sjunga om alla sina höjdtoner. Det skulle inte beröra någon annan sångare, för Decca kunde klippa in dem i den redan färdiga inspelningen. Ingen protesterade inför stjärntenorens högst oprofessionella beteende.

När jag studerade vid Kungl Musikhögskolan i Stockholm hade jag inte så lätt för de högsta tonerna och många menade att jag var mezzosopran. En dag satt jag hemma på landet och försökte förgäves bli herre över höga C. Då kommer min mor in i rummet, hon var då över 60 år, och hon säger lugnt.
- Det här är väl ingen konst. Så skall det låta...
Och så smäller hon upp ett klingande högt C.
Detta måste ha varit en lektion för livet. Även om det kan vara litet si och så med en del andra toner, kan jag fortfarande, till och med kl 3 på morgonen om så erfordras, pricka ett högt C.
Mina sex katter hemma på gården i Skåne är känsliga som tenorer. De kommer sättande från alla håll när jag med några C:n markerar att det är matdags.