Symfonikern Allan Pettersson reste till Paris under andra världskrigets början för att komponera – men tvingades återvända när tyskarna dundrade in i staden.
Foto: Scanpix
En ensam ung man med ett slätrakat allvarligt ansikte, hornbågade runda glasögon och en fiollåda under armen vandrar den långa vägen från i Villeneuve-Orly i Frankrike in mot Paris. I motsatt riktning flyr panikslagna fransmän, släpande på vad de lyckats få med sig mot flygplatsen, som snart skulle tas av tyskarna. Året är 1940 och en 29-årig Allan Pettersson hade tagit sig genom ett krigshärjat Europa utan visum och mot allt sunt förnuft, för att återuppta sina kompositionsstudier i Paris.
Året innan hade han fått tjänstledigt från sin altfiolplats i orkestern i Stockholms konserthus och med ett stipendium på fickan farit till Paris. Vid krigsutbrottet 1939 fick han åka hem efter att svenska konsulatet enträget bett honom.
Men hemma fick han ingen ro och beslutade att åka tillbaka. I efterlämnade brev och anteckningar framkommer att han helt enkelt måste; att det var en chans som han inte trodde skulle komma tillbaka, och han såg det som sin skyldighet att fullfölja det han åtagit sig. Från sitt hyresrum i Paris hör han tyskarnas invasion 17 juni, under det att han växelvis komponerade och tryckte i skyddsrum. En månad senare lyckas han ta sig ur Paris med svenskt kurirpass.
En som blev fascinerad av denna världsfrånvända vandring, efter att Pettersson berättat om den i en intervju på 1970-talet, var författaren Jan-Olof Olsson, Jolo: ”Det är i alla fall något visst med en konstnär som flyger till händelsernas centrum för att gå tvärs emot strömmen med en fiol i handen.”
Ju mer man lyssnar till Allan Petterssons musik, och läser om honom, känns att historien ger en bra bild av tonsättaren. Jag läser om den också i musikforskaren Laila Barkefors utförliga bok Det brinner en sol inom oss. En tonsättares liv och verk (1999), och förstår att för denne stora svenske symfoniker var färden mot strömmen ett normalt tillstånd. Ständigt ångestriden, upprörd och engagerad, och med stort patos för dem som livet försummat.
Trots att han tycks ha retat många i dåtiden kulturetablissemang, och trots – eller om de bidrog – hans obändiga, ofta uppkäftiga åsikter i medierna, så blev han berömd och spelad. Än i dag spelas han, men mer utomlands än i Sverige, och det finns livaktiga Allan Pettersson-sällskap i bland annat Tyskland, USA och Japan. Så nog är det lite förvånande att ett 100-årsjubileum av en konstnär som både i Sverige och internationellt av många karaktäriseras som landets största symfoniker inte förorsakar mer buller här hemma.
En som gör vad han kan för att Sverige ska upptäcka sin ”egen Mahler” är trombonisten, tonsättaren och dirigenten Christian Lindberg. Dirigerande Norrköpings symfoniorkester har han och skivbolaget Bis tagit sig för att spela in samtliga Petterssons symfonier. Nyligen kom cd:n med ettan, som Lindberg rekonstruerat, och tvåan.
–Allan Pettersson är en totalt kompromisslös tonsättare som har lyckats genom alla sina symfonier att skriva precis den musik som kommer inifrån honom. Det är hans äkta sorg, hans äkta lycka, hans äkta glädje, och man kan som människa spegla sig i hans musik. Få tonsättare går som han in i sig själv, in i sitt hjärta, för att hitta sin egen musik, säger Christian Lindberg.
Den relativa tystnaden kring Pettersson är svårförståelig. Men det är som om ”finkultur” blivit fult, resonerar han, och påpekar samtidigt att Pettersson ju inte var ”finkulturell”, utan en arbetargrabb.
I fransk press skrevs om Lindbergs förra skiva med Allan Petterssons musik: ”Äntligen har den pinsamma svenska tystnaden brutits kring deras egen stora symfoniker.” Christian Lindberg och Bis ska också spela in Tjajkovskijs symfonier, men skivbolaget förväntar sig en betydligt större försäljning av Allan Pettersson-inspelningarna, eftersom han är så stor utomlands.
Allan Pettersson växte upp i ett fattigt hem på Skånegatan 87 i Stockholm, yngst av fyra syskon, under en tid då stora delar av Söder var förslummat och fattigt, där slagsmål och ungdomsligor var vardagsmat bland hyreshus, dragiga stugor, industrier, hantverkare, ölschapp, biografer och frikyrkor. Inflyttningen var stor, och det var också en del av stan som födde kreativitet och konstnärliga utvägar.
Allan Petterssons pappa var smed, så småningom alkoholiserad och skrämmande brutal för lille Allan. Efter en stökig skilsmässa försörjde mamman, sömmerskan, och så småningom också äldsta systern, familjen. Hans musikaliska mamma närde honom med sånger, mest om Gud och om ett bättre liv hinsides, och med hembyggda instrument lekte han och syskonen fram musik i en tid där gårdsmusikanterna, de som långt in på 60-talet knallade mellan Stockholms bakgårdar, fascinerade och lockade.
Oavsett musikalisk mylla eller inte, i den tidens konstmusikvärld, långt från nioårig skolplikt och kommunala kulturskolor, var det inte så vanligt att komma direkt ur de fattigaste arbetarleden och delvis självlärd ta sig in på Akademien, senare till en tjänst som altviolinist i Konserthuset och vidare till tonsättarstudier i Paris. Men hos den unge Allan Pettersson brann en eld; redan från början var han en främmande fågel. Han beskrivs som en tystlåten enstöring som övergav lekarna och slagsmålen för fiolen som 10-åring, och senare satt och spelade schack med sig själv i ensamma hyresrum.
Särlingsställningen löper som en röd tråd genom Allan Petterssons liv och konstnärskap, och han ingick egentligen inte i någon av de grupperingar som fanns i kulturlivet då. En sådan var Måndagsgruppen, en lösligt sammansatt diskussionsgrupp av musiker och andra intellektuella, som bland annat studerade äldre musik, och vände sig mot nationalromantik och neoklassicism, och mot vad man uppfattade som subjektiva och svulstiga uttryck. Flera av dem, som tonsättarna Karl-Birger Blomdahl, Ingvar Lidholm och Sven-Erik Bäck och dirigenten och körnestorn Eric Ericson, kom senare att sitta på viktiga musikaliska ledarposter.
Tonsättaren Ingvar Lidholm, i dag 90 år, som var kammarmusikchef på radion 1956-65, minns den bångstyrige Pettersson.
–Vi pratade flera gånger i samband med att hans verk skulle spelas i radion. Jag upplevde honom som väldigt levande, kanske en smula bisarr ibland, men oerhört intensiv och engagerad.
Han minns också outsidern Petterssons stora genombrott.
–Han blev ju väldigt berömd. Han spelades, och det skrevs mycket om honom. Ändå verkade han ofta lite missnöjd.
När jag ringer Eric Ericson, snart 93 år gammal, så skrockar han: ”Ja, det gamla gänget ja, Måndagsgruppen. Men Allan Pettersson, nej honom hade jag inte mycket med att göra. Tonspråket var så långt från det jag höll på med, vilket inte hindrar han var en bra komponist. Men jag minns att det alltid var mycken diskussion kring honom. Det blev alltid debatt.”
Nej, de två gamla farbröderna från Måndagsgruppen har inte så mycket att säga om Allan Pettersson. Han hade studerat för Karl-Birger Blomdahl, Måndagsgruppens informella ledare som också bjöd in honom. Men Pettersson höll sig utanför alla grupperingar. I en intervju säger han på sin omisskännliga gammelstockholmska: ”Det hette att det var proletärmusik, alltså. Och att det kunde ju inte vara konst. Att vara fylld av medkänsla med det handikappade i samhället på grund av det jag personligen varit vittne till låg mig i fatet, alltså. Man klappade mig gärna på axeln, men i finare sammanhang passade jag nog inte.”
Efter succégenombrottet med sjunde symfonin 1968 följde dock många år i rejält fina salonger. Och i och med det så började även tidigare verk att framföras, exempelvis Barfotasångerna som han skrev både text och musik till redan på 40-talet. Det är säregna, ofta smärtsamma texter sprungna ur barnet inom honom. Om dem säger han i en intervju: ”Det kom fram som ett terroriserande måste, när jag satt på spårvagnen, gick på gatorna, var som helst. Det kom ett behov att analysera mitt liv.”
Nu följde en flodvåg av verk; ytterligare nio symfonier, flera solistkonserter och en stor mängd kammarmusik. Och med varje nytt uruppförande följde nya diskussioner. Och han skrädde sällan orden. Stort rabalder blev det exempelvis när han högljutt förbjöd Filharmonikerna att spela hans musik, en konflikt som så småningom löstes.
Oavsett vad man tycker om Allan Petterssons musik, så är det uppenbart att den drabbar, berör och ställer till det hos oss på alla möjliga sätt. Hans mustiga och kärva uttalanden ur det yviga skägget uppskattades också av medierna, han passade in i bilden av en stökig bohem och ”missförstådd konstnär”, och också i 1970-talets tidsanda: en proletär som klivit in i finrummet och visat att han också kunde.
I den tidens konstmusikdebatt – för då existerade en sådan –ansåg somliga att Pettersson var för känslostyrd, styrd av självömkan, rent av patetisk. Men Allan Pettersson såg sig själv som objektiv – ”det jag uttrycker är ren information”. Det var livet och ångesten, orättvisorna och fattigdomen som måste hanteras och bekämpas, det var hans uppdrag som konstnär.
I en av intervjuerna med Sigvard Hammar på 1970-talet säger han: ”Man kan ju inte egga upp sig i några känsloaffekter då blir det bara diarré av alltihop. Musik är ett kolossalt intellektuellt arbete, kan inte lieras med religion och livserfarenhet men den arma människan kan inte undgå bli besmittad av allt detta man har upplevt. Men man måste ha distans.”
I sin kompromisslöshet gick han så långt att han avvisade sin gamla mor. Grymt, men nödvändigt, menade han, för att inte förpassas till barndomen och åter bli en ”enda blödande snorunge”. Han gick inte heller på hennes begravning för han ville inte erkänna döden. ”Jag protesterar mot döden”, upprepar han flera gånger under intervjun med Hammar.
Det fanns inga genvägar för Allan Pettersson, han försökte aldrig behaga. Han hade så mycket som han var tvungen att gestalta och han avfärdade alla idéer om gudomlig inspiration. Musik var ett hårt arbete. Han hade varken grammofon eller bandspelare och komponerade helt utan instrument. ”Allt jag säger ligger färdigt inom mej, kunde jag eliminera alla störningar skulle jag sitta dygnet runt och skriva”, meddelade han omvärlden.
Han led av svår ledgångsreumatism vilket från 1960-talet och framåt plågade honom. Han drabbades också av en allvarlig njursjukdom och blev till slut i stort sett fjättrad i hemmet, stöttad och uppbackad av sin hustru. Han ägnade all tid åt att komponera, det var så mycket han måste hinna med. Bilden av den sjuke, isolerade tonsättaren har också för många blivit en förklaring till hans musik; kampen, utbrotten: ”Jag präglas av en ohygglig ångest, man kan kalla det för dödsångest. Musiken kan inte vara nån frälsning, men det kan göra att man står ut, står ut tills man äntligen kan få lägga sig och sova.”
Allan Pettersson dog på midsommarafton 1980, 69 år gammal.
