Betyg: 4 av 6
Tvivel eller Doubt började som en mycket framgångsrik teaterföreställning på Broadway. Nu har dramatikern John Patrick Shanley skrivit om pjäsen för film och regisserat den med mycket bra resultat. Den atmosfär som saknades i det avskalade kammardramat på scenen finns här i rika mått.
Året är 1964, året efter mordet på president Kennedy, och platsen en katolsk skola i Bronx, New York, där man har båda flickor och pojkar som elever och lärarna är så väl nunnor som präster. Nya vindar blåser i samhället, i skolan representerade av fader Flynn (Philip Seymour Hoffman) som vill att kyrkan ska öppna för tiden, medan rektorn syster Aloysius (Meryl Streep) vill det rakt motsatta - mota allt modernt tänkande i grind. Motsättningen dem emellan kommer upp till ytan upp kring en elev, skolans första svarta elev.
Den godhjärtade syster James (Amy Adams) anar att ett olämpligt förhållande mellan prästen och eleven, vilket hon naivt framför till syster Aloysius och så är häxjakten igång. Fader Flynn nekar bestämt till alla anklagelser. Han har försökt stötta pojken som inte har några vänner. Det handlar om medkänsla - något som syster Aloysius tycks sakna. En fjärde part i målet är Fru Carson, pojkens mamma som har en helt annan syn på saken. Den enda som inte får yttra sig är pojken Donald.
Tvivel är skickligt konstruerad, som en ask i en ask i en ask där det ena golvet efter det andra ger vika. För varje ny person som kommer in i spelet får vi en ny och mer komplicerad bild. Även publiken börjar tvivla om vem som har rätt och vem som har fel, vilket just är meningen
Men framförallt är Tvivel ett bravurnummer för Streep som den kallt rigida men kanske i botten klarsynta nunnan och Hoffman som den varmt sympatiska men också ångestridne prästen. Om Hoffman kan uttrycka sina tvivel med ett ironiskt ögonbryn, så kan Streep göra detsamma med en ett snörp på ena mungipan. Det är härligt att se.
Allt löper som på räls till den sista repliken. Hade man tagit bort den hade föreställningen varit perfekt.
