Fredrik Reinfeldt med framtid i blick, kostym men slipslös, Lars Ohly stirrar blint i kameran iförd jeans och denimblå skjorta med uppkavlade arbetarärmar, Gudrun Schyman är draperad i färggrann sjal medan Göran Hägglund ståtar välpudrad i rosa slips. Och de är inte ensamma. Årets valaffischer är en kavalkad av insmickrande porträttbilder vare sig det gäller kommunala förmågor eller människor med riksdagsambitioner, tvärsöver det politiska spektrat. De utstrålar alla en slags myspysighet och att de vill vara Mona-vanliga.

Men någon direkt stil i likhet med franska Nicolas Sarkozys Pradakostymer (ofta med frun Carla Bruni i brännhet haute couture vid sin sida) eller det amerikanska presidentparet Obama, där Michelle tituleras First lady of fashion i anrika tidskriften Harper’s Bazaar, går inte att uppbringa. Svenska politiker vill vara Svensson när det kommer till kläder och stil, sannolikt ett genidrag i landet lagom. För när de trampar över den osynliga gränsen för vad som är tillåtet, då blir de folkvalda hudflängda i medierna. När Carl Bildt framträdde i kavaj prydd med något som tolkades som ”gröna råttor” på Grammisgalan gick stilpoliserna i spinn. Detsamma hände Fredrik Reinfeldt när han under en flygresa till Kina smugit sig i bekväma jeans och en uppknäppt mjukiströja. Det blev ramaskri och spaltmeter med tyckare som menade att man som statsminister inte under några omständigheter gör entré på röda mattan i myskläder – särskilt inte när mottagandet sker av ett uppbåd konforma kinesiska regeringsmän i nypressade kostymer, slips och stärkta skjortkragar.

–Kläder säger något om vem man är, eller vill vara. Det är ingen slump att man inte vill ha en präst i shorts på begravning, säger Johan Wirfält, redaktör för modemagasinet Rodeo.

Politikens medialisering, det faktum att våra förtroendevalda, inte minst under ett valår, är påpassade dygnet runt av journalister och fotografer spelar förstås roll i en diskussion kring visuell kommunikation och dess betydelse. För att en politiker, oavsett partifärg, ska nå ut med sitt budskap via medierna krävs också en viss anpassning till den bärande vågen. I radio ställs alltså inte samma krav på stil och finess som en tv-sänd debatt – förstås. Men den insikten har politiker fått lära sig den hårda vägen. Det mest kända exemplet är från 1960 års val i USA. För första gången skulle kandidaterna göra upp i en tv-sänd debatt. Nixon svettades, såg allmänt eländig ut med skäggstubb och illasittande kavaj. John F Kennedy däremot, var välklädd, fräsch och såg ut att trivas i tv-studion. Efteråt såg experter Nixon som segrare medan folket var av motsatt åsikt. Förlusten var ett faktum – både den estetiska och den faktiska. Kanske var det något som skrämde Alaskaguvernören och republikanen Sarah Palin 2008, så att hon efter att ha utsetts till John McCains parhäst shoppade loss och inte var nöjd förrän notan slutat på över en miljon kronor.

Det räcker inte att vara vältalig, förankrad i partiets ideologiska grundpelare, samarbetsvillig, folklig, bildad och kunnig. Man måste också vara medvetens om ytans betydelse. Ur en misskött kroppslig förpackning läcker både respekt och makt.

Men det finns hjälp att få. I Sverige fick folkpartisten Lars Leijonborg professionella råd av stylisten Camilla Thulin för att förvandlas från brun manchestermus till representativ makthavare ton i ton. En kavaj kommer inte att avgöra valet, men väl en genomtänkt strategi som sträcker sig från skola, vård, omsorg och jobb till klädsel. ”Ty varje människa har någon form av skönhetslängtan, ehuru den hos de flesta ännu blott yttrar sig i grannlåt att bära på sig eller att se omkring sig”, präntade Ellen Key redan 1913 i skriften Skönhet för alla.

Skönhetslängtan ja, men just för våra folkvalda representanter kan önskan att smycka sig få oönskade konsekvenser. Senast var det Mona Sahlin som fick känna av både Jante och Luther, efter att hon låtit sig fotograferas med sin rosaröda Louis Vuitton-väska modell Antigua Cabas. 6000 kostade denna accessoar i kronor, hur högt priset var gällande renommé eller antalet förlorade väljare kan man bara gissa.

Johan Wirfält menar att den politiska uniformen måste vara folklig eftersom det symboliserar landets allmänna syn på de förtroendevalda.

–Svenska politiker ska inte stå över folket, så att stilmässigt inte sticka ut alltför mycket är säkert en korrekt analys. Men det skapar också en likriktning och leder till ett slag gråsosseideal som ingen vinner på, säger han och efterlyser istället större dynamik både vad gäller kläder och debattklimat.

–Kläder fungerar som symboler. Det är märkligt hur lite man utnyttjar det i svensk politik, säger Wirfält.

Men alla former av paketerat folkhemsfett, oavsett partifärg, blir granskat och bedömt, medvetet eller omedvetet. Den brittiska modeteoretikern Elisabeth Wilson menar i boken Adorned in dreams att ”Mode är ett symbolspråk med avgörande betydelse. Och då kläder är så intimt förknippade med våra kroppar blir de också själens spegel”. Det går heller inte att sticka under stol med att vänsterfalangen har svårare att få sina eventuella kommersiella utsvävningar godkända av folket.

– Lars Ohly väljer kläder helt i linje med sin politiska inriktning, även om det är tråkigt att det ser ut som om han handlar allt på Galne Gunnar. Däremot, att han köper billigare kläder, det passar honom, säger Johan Wirfält.

De nya moderaterna, med partisekreteraren Per Schlingman i spetsen, har i sin tur skapat en guide för att deras företrädare ska kunna undvika de värsta grodorna. I guiden uppmanas moderaterna att klä sig vardagligt. Slips och pärlhalsband ska lämnas hemma och man ska tänka sig för innan man tar på sig dräkt eller kostym.

Makten har alltid haft sina egna uttryck. Redan i frihetstidens Sverige (1718–1772) använde man kläder för att visa åsiktsskillnader och kallade partierna för hattar och mössor. 1917 var den ryske bolsjeviken Vladimir Lenin på besök i Sverige när hans svenska kommunistvänner Ture Nerman och Fredrik Ström tog med sig kamrat Lenin till Pub för att köpa en respektabel revolutionskostym. Även i modern tid har åsiktsfalanger enats bakom en förutbestämd klädkod. Den italienske diktatorn Mussolini klädde på 1920-talet sina anhängare i svarta skjortor – ett plagg som även dagens thailändska regeringskritiker gjort till sitt, men då som ilsket röda diton.

Carolina Brown är dräkthistoriker och författare och hon menar att det självklart går att tolka vår samtid genom att betrakta hur folk klär sig.

– Vi lever i en tid där vi kan skapa vår egen identitet samtidigt som vi på många sätt är bundna av konventioner som håller oss i ett lika hårt grepp som tidigare, kanske tror vi oss vara friare, men det är en bedräglig frihet. Må vara att det inte är lagstadgade dräktförordningar som styr, men den sociala kontrollen är lika knivskarp, förödande och fördömande.

Är då kläder makt?

–Absoluta symboler för makt. Kanske är det inte främst att ha möjligheten att köpa sig de rätta kläderna, utan att äga den initierade kunskap som det innebär att bära dem på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Där har makten och samhällseliten kunnat särskilja sig från uppkomlingen eller wannabeen, menar hon.

Samtalet med Brown rör sig sedan elegant via värjor och styvkjolar och det varierande men benhårda kroppsliga ideal som också tecknar en bild av sin tid.

–Tänk på stormaktstidens bukiga furstar vars plikt var att förkroppsliga konsumtionskraft med sina väldiga kroppshyddor och då fett var synonymt med det rika goda livet, säger hon.

Idag är kraven annorlunda och stavas snarast kontroll. En slimmad (och rynkfri) kroppshydda vittnar om framgång och större chans att ta sig in i maktens boning. Nu finns risk att belackarna av all form av estetik protesterar. Men många som vill göra avbön inför kläders kommunikativa förmåga mår samtidigt fysiskt illa av AIK:s gulsvarta färgkombination (om vederbörande tillber Djurgårdsguden) och sedan blir argumenten ganska ihåliga.

Det finns olika ideal, dräktskick och syn på våra kroppar i olika åldrar, kulturer, subkulturer eller sexuella grupperingar. Men oavsett hur vi vill kommunicera vårt jag finns ett universellt språk med internationella förtecken som våra politiker måste följa. Reglerna är inte lika för kvinnor och män. Feminismens tidiga företrädare har haft svårt att nyttja både maktspråk och modets svängningar, eftersom det skapats av patriarkatet, som också haft tolkningsföreträde. Bekväma skor för både kvinnor och män är rättvist och jämlikt, men ses bara som en makt- och klassymbol för det manliga könet, medan kvinnlig powerdressing kräver klack och trång tå. Maktens män kan även välja en avspänd casualstil med plats för mage, medan kvinnorna fortsatt ska behaga i klänningar och finfrisyr.

Enligt Johan Wirfält finns det trots allt några svenska politiker som gjort även detta språk till sitt. Carl Bildt får godkänt, liksom integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Annars är det Gudrun Schyman som i modern tid lärt sig tala modets eget maktspråk, något som Maria Wetterstrand på senaste åren visat, inte minst på fjolårets Nobelfest.

– Tricket är att låta kläderna tala på ett sätt så att man understryker sitt budskap och blir tagen på allvar. Man kan tänja en del på konventionerna, men man måste akta sig för pajaseri, säger han.

Och vad blir då rådet till våra svenska företrädare som ständigt befinner sig i stormens och kameralinsens öga? Första steget är insikt om kläders ständiga skvallrande och att sedan gå till skräddaren och sy upp en lika klanderfri som tidsenlig garderob. Resultatet blir chosefritt men tillräckligt strikt för att kunna möte sina EU-kollegor klädda i Dior och Gucci. Svensk lagom-haute couture helt enkelt.

Och så kan Fredrik Reinfeldt ta på slipsen igen. Han är ändå statsminister.