I nya filmen ”Nu eller aldrig” spelar Jack Nicholson cancersjuk miljardär. I verkliga livet visar 71-åringen dock inga tecken på att mattas. Här glänser han vid filmpremiären i London.
Foto: DAVE HOGAN/GETTY IMAGES
Den 71-årige (han fyllde år i går) Jack Nicholson är i London för att marknadsföra sin roll som den hjärntumördrabbade miljardären och filantropen Edward Cole i Nu eller aldrig. Kvällen innan han ska möta pressen i Mayfair äter han middag på klassiska The Wolseley på Piccadilly. Men medan hans sällskap samtalar kring bordet under takkronorna i den magnifika art deco-lokalen står Nicholson – i Beppemössa och solglasögon – själv ute på gatan. Han kedjeröker, kysser förbipasserande engelska damer på munnen och skriver autografer för glatta livet.
Nästa morgon sitter de andra huvudpersonerna i filmen - den alltid så eftertänksamt lågmälde Morgan Freeman och den en gång så glimrande regissören Rob Reiner – redan på plats när en filmbolagsrepresentant presenterar Jack Nicholson. Och fortfarande i solglasögon och med en tänd cigarett i mungipan tar han emot pressens ovationer.
Ty det här är inte en regelrätt presskonferens - det är The Jack Nicholson show. Ingen annan får en syl i vädret i hans sällskap och han är lika mycket här för att själv ta för sig av strålkastarljuset som för att ge oss den Nicholson han förutsätter att vi alla vill ha. Freeman och Reiner kan bara vant luta sig tillbaka i sina fåtöljer i femstjärniga Claridge’s balsal där det förstås egentligen råder strikt rökförbud medan hotellpersonalen hämtar en askkopp till Mr Nicholson. Hade någon från, säg, den engelska kungafamiljen velat röka här hade de förmodligen bryskt skickats ut i duggregnet på Brook Street. Och flera dagar efteråt rasar den brittiska antitobaksorganisationen Ash i både press, radio och tv.
Det sentimentala pojkäventyr i dödens väntrum som de tre grånande herrarna egentligen är här för att tala om hamnar snabbt i bakgrunden av Nicholsons karisma. Men när filmens motto – finn lyckan – kommer på tal och Freeman och Reiner på ett oerhört kaliforniskt vis börjar tala om golf som livets mening ser Nicholson sin möjlighet att ta över igen:
–Jag får ofta intrycket av att folk är rädda för att vara lyckliga. Jag blir lycklig bara av tanken på att jag lever. Jag såg min dotter i en pjäs precis innan jag skulle flyga till Europa. Det gjorde mig lycklig. Men ännu lyckligare blev jag av att smyga upp bakom Dennis Hopper och skrämma honom. Det visade sig vara enkelt eftersom hans son också var med i pjäsen och spelade Lenin med en yxa i huvudet. Så han var redan ganska skärrad.
Vad som egentligen sker bakom Nicholsons solglasögon och det kroniska livsnjutarleendet förblir höljt i dunkel.
När presskonferensen just avslutats och filmbolagssekonderna lämnat ringen står Nicholson kvar på scenen. Han vinkar efter en ung journalist från Londons Capital Radio som ställt sig upp och frågat om Nicholson har någon dejt för kvällen och, om inte, erbjudit sig själv som sällskap. Busvisslande från scenen signalerar Jack att hon ska möta honom utanför dörrarna, vid hissarna bredvid receptionen.
