I Östasiatiska museet, bland uråldriga orientaliska utställningsföremål, öppnar drygt 150 samtida konstverk dörrar till en annan asiatisk värld. Eller; kanske inte helt annan, men ny i sina uttryck. Fotokonst, video, måleri som undersöker könsidentitet utifrån en mängd aspekter.

– Men det är inte deras sexuella läggning som ställs ut, utan deras verk. Många av dem visar hbt-situationer, men alls inte alla, säger Si Han, konstkurator på Östasiatiska museet, och den som envetet letat rätt på verken – och konstnärerna bakom.

– I två och ett halvt år har jag letat. För 20 år sedan hade de inte gått att hitta, så mycket har hänt i Kina sedan dess.

Under dessa år har kinesisk samtidskonst fått en stark position på den internationella konstscenen, och den sprids framför allt via internet. Men Si Han syftar också på att homosexualitet sedan 1997 inte är förbjudet i Kina, och inte heller betraktas som psykisk sjukdom, sedan 2001. Men den konfucianska traditionen att sörja för att familjenamnet lever vidare är djup och stark.

– Som föräldrarna till Chi Peng sa: ”Vi bryr oss inte hur du lever där i Peking, bara du ger oss ett barnbarn”, berättar Si Han och pekar på hans ”Mood is never better than memory”, en till synes enbart vacker panoramabild, men fylld av smärta: ett äldre par längst ut på en pir, två män med ett barn mellan sig på väg. Och en måsflock som oroligt söker sin form, mot ett lugnt hav.

För även om det inte är illegalt i Kina att bryta den ”sexuella normen”, så är det få som går ut öppet. 90 procent av landets homosexuella män är gifta heterosexuellt, även de som lever som gay. En av dem är 48-årige Xiyadie, en av utställningens äldre konstnärer. Han kommer från en liten bondby, homosexuell men heterosexuellt gift.

Han arbetar som portvakt hos en hyllad konstnär i Peking, men med fru och barn kvar i byn. Den traditionella folkliga konstarten att klippa i papper blev hans sätt att visa upp de starka tabubelagda känslorna.

På frågan om den här konsten kan visas också i Kina, får jag inga entydiga svar; ibland, ibland inte. En del är förbjudet, fast visas ändå, annat får visas utomlands men inte hemma. Och en del får ställa ut utan problem. Men många besväras av ”störningar”, men frågan om de kommer från myndigheter och polis besvaras med ett leende – ”vi kan inte veta vilka som ligger bakom”.

Cui Zi’en – enligt Si Han Kinas svar på Jonas Gardell – är filmare, regissör, författare och filmprofessor, vars filmer är förbjudna i Kina, men som visats på internationella festivaler.

– Men vi har våra kanaler: pubar, internet, undergroundscener. Och när de visas utomlands, som här till exempel, så kan folket i Kina hitta dem via nätet och se att det finns andra länder som ser på människor på ett annat sätt. Jag blev nyligen förbjuden att undervisa på universitetet på grund av min konst, säger han.

En av de yngsta är Gao Yuan, född 1986, nyutexaminerad från konsthögskola i Peking. En av hennes tavlor, ”We don’t exist in any allowed landscape”, ingår i en serie som använts som illustration till en gayförfattares noveller. Hennes verk sprids också via internet och i den lesbiska tidskriften Les+. Men Gao Yuan förhåller sig inte särskilt medvetet till de teman som utställningen rör sig mellan.

– Jag tänker inte på mig själv som homosexuell eller inte, säger hon, och jag är inte politisk heller. Jag ser mig som målare, som konstnär helt enkelt.

Den röda tråden i utställningen är fysisk och går i taket, från det inledande konstverket Cong av Cheng Juanzi och Song Jianing, en video om närheten mellan två kvinnor, mjukt sammantrasslade. I andra änden, efter en halv kilometer, landar utställningen i traditionell kinesisk tuschteknik, men med högst otraditionella motiv. Den frigörelsen som tuschmålarna här gått i land med hade troligen inte kunnat ske, om de inte levt och verkat i många år i utomlands, tror Si Han.

Den kinesiske konstnären Ai Wei Wei får ju stor uppmärksamhet här i väst. Hur förhåller sig den här generationen till honom, frågar jag och får artiga svar om hans kamp för frihet. Cui Ze’in är en av dem som inte är så imponerad:

– Hans frihetskamp är bra. Men inte hans konst. Den skadar miljön, handlar mest om pengar – helt enkelt för kapitalistisk.