Rohinton Mistry
Family Matters
487 sidor. Faber & Faber. Ca £ 16.99

Det finns många skikt i Rohinton Mistrys nya roman Family Matters. Liksom i sitt förra storverk ”En ömtålig balans”, som kom 1995, skriver Rohinton Mistry en bred krönika. Han är en traditionalist bland samtida indo-engelska författare, även om han inte är lika spartansk i sitt uttryck som Vikram Seth. Liksom denne har han dock en oerhörd förmåga att skapa en värld, att på ett fängslande sätt teckna det konkreta och pågående livet mot bakgrund av ett större myller.
Som titeln antyder handlar Mistrys nya roman om en familj och dess angelägenheter. Men det är också en bildningsroman, en samhällsskildring och en hyllning till det mångkulturella Bombay, en mångfald som hotas av hinduisk nationalism och annan extremism.

Rohinton Mistry skriver om en parsisk familj. Motsättningarna mellan den ortodoxa parsismens renhetskrav och en mer sekulariserad zoroastrism speglar på sätt och vis de fascistoida krav på renhet som ställs av de
militanta hindunationalisterna.
Men det råder även andra motsättningar i familjen. Dess överhuvud, Nariman, har drabbats av parkinson. Han lever med sina styvbarn som båda är medelålders och ogifta. Nariman gifte sig med deras mor, sedan hon blivit änka.
Giftermålet var ett nederlag för honom. Han hade försökt göra uppror mot traditionen, men hans familj vägrade acceptera hans katolska fästmö. Och flickans bröder hotade att mörda Nariman. Tillsammans med änkan får han ett barn, Roxana. Som vuxen lever hon med sin familj i en annan del av Bombay.
Romanen inleds med att Narimans födelsedag firas. Av sin dotter Roxana och svärsonen får han en vacker käpp. Men den väcker förargelse. Hur ska han kunna använda den? Han kommer att snubbla och skada sig, förebrår styvdottern sin halvsyster och hennes make Yezad. Så sker också.
Till en början vårdar styvbarnen Nariman, men genom dunkla anslag tvingar de över honom på Roxana. Det innebär att Nariman flyttas från sin egen stora våning till en trång
tvårumslägenhet där Roxana lever med sin familj.
De båda styvbarnen lyckas också hålla Nariman borta från hans hem, medan påfrestningarna blir allt större för Roxana och hennes familj.

Spelet mellan Roxana och halvsyskonen ger berättelsen både dess ram och dess nerv, men inom den ramen utvecklas även andra historier. Yezad arbetar i en sportbutik. Han är fritänkare.
Det var längesedan han besökte templet, och en gång försökte han emigrera till Kanada. Hans chef är hindu från Punjab. Han flydde vid delningen när britterna inte längre ville ta sitt ansvar, som han uttrycker saken. Inför Yezad lovprisar chefen Bombay som en mångfaldens utopi. Han berättar fruktansvärda historier från the Partition.
Yezad tänker att flyktingarna från Punjab påminner om en viss generation indiska författare som skriver om perioden, ”whether in realist novels of corpse-filled trains or in the magic-realist midnight muddles, all repeating the same catalogue of horrors about slaughter and burning, rape and mutilation,
foetuses torn out of wombs, genitals stuffed in the mouths of the castrated.”

Men Yezad inser också att de måste berätta historierna, liksom judarna måste minnas Förintelsen. Man måste berätta om den obegripliga ondskan, om och om igen.
För Yezads chef är berättelserna ett skydd mot de hinduiska nationalisternas glömska och hat. Ett annat är hans samling fotografier från Bombay. De dokumenterar stadens historia och förändringar. Ingen ska kunna skapa myter, som kan nära hatet.
Rohinton Mistry berättar även på andra sätt om hatet. Men det sker på indirekt väg, genom korta historier om terrordåd och grymma bestraffningar som han mest i förbigående låter någon gestalt berätta för en annan.
Det gör dem inte mindre drabbande. Likt en hydra skjuter ondskan upp sina huvuden i romanens skenbara normalitet, som en påminnelse om att de värden som Bombay representerar måste försvaras.
Men romanens huvudlinje utgörs alltså av spelet mellan Roxana och hennes halvsyskon. Det visar en ömtålig balans. Den lyckliga
familjen hotas, inte av Nariman men av sveken och halvsyskonens kärlekslöshet.
Det visar också hur lätt en människa kan korrumperas. När familjens ekonomi hotas söker både Yezad och barnen komma på olika sätt att hjälpa till. Men Roxana får inte märka det. Hon är den religiösa i familjen, och hon skulle aldrig acceptera att maken spelar. Hon skulle inte heller acceptera att sonen Jehangir, som är ordningsman i klassen, tar emot mutor för att inte rapportera till sin lärare om hur de rika och odugliga klasskamraterna än en gång misslyckats med att lära sig läxan.

I det skiktet av romanen ger Rohinton Mistry en mästerlig skildring av hur människor påverkas, och blir alltmer desperata, av händelser bortom deras kontroll.
Man kan se denna kedja av händelser som en bild av karmans obönhörliga lag i de indiska religionerna. Varje gärning leder till en följd. Alla handlingar bildar en grym kedja av orsaker och verkningar. Till kedjan fogas även ett bedrägeri planerat av Yezad, som får fruktansvärda
följder.
De inledande händelserna (käppen, olyckan, utkastandet av Nariman) sätter också igång något annat: Yezads religiösa försoning. Han förlorar sitt arbete, och medan Nariman dör fördjupar han sig i parsismens heliga skrifter. Han närmar sig en ortodox ståndpunkt.
Då upprepas de strider som präglade Narimans liv. Där den äldre fritänkaren passivt gav efter för de sociala kraven, träder den yngre in i en aktivare religiositet. Om det bör dock inte mer sägas.

Låt mig bara konstatera att Rohinton Mistry skrivit ännu en storslagen roman. Han skapar en värld, och han berättar en historia. Historien beskriver en linjär utveckling, men den ges även cirkulära implikationer.
Grymheten förstärks av att de destruktiva mönstren återkommer. Romanen aktualiserar det eskalerande våld som hinduextremisterna utövar, men på en mikronivå får detta även en pendang i Rohinton Mistrys kritik av de ortodoxa parsernas renhetskrav och utstötning av den som vill gifta sig utanför gruppen. Mångfalden måste försvaras, alla
renhetskrav (religiösa, etniska, nationella) är ett hot mot både människor och mångfald. Det är romanens credo, och Rohinton Mistry förankrar det i en oupphörligt fängslande, drastisk och oftast kärleksfull historia.

Magnus Eriksson