Sara Lindh är nästan jämnårig med Carola. Hon kommer från den lilla byn Bedom – ett namn som uppenbarligen förpliktigar, ty många är frireligiösa på orten. Familjen äger en marsipanfabrik. Allt är lycka: söndagsskola, kafferep och doften av mald mandel. Så flyttar föräldrarna till Stockholm och skiljer sig tämligen direkt. Vardagen blir en förortstvåa och en mamma som börjat svära obehärskat.
Carola rör sig som framför och bredvid lilla Sara, ibland snuddar deras liv vid varandra. Sara låter visserligen som en anka, tycker hon själv, men hon drömmer ändå också om att få sjunga och användas av Gud. Så går hon då till Pingstkyrkan för att frälsas men allt är bara konstigt och skrikigt. Hon vill så gärna få ta del av den där absoluta berusningen och hängivenheten som tron innebär, men hon misslyckas.
Sara Lindh berättar om sig själv och sin besatthet av Carola som hon till sist inser är en form av självförakt. Hon har slitit hela sitt liv för att bli godkänd, framför allt av en Gud och genom att likna dennes representant på jorden: Carola. Nu står Sara Lindh på scen med en röd bibel, en röd leksaksgitarr och en stor, skär marsipangris för att berätta om vägen hon vandrat för att hitta rätten att existera som sig själv.
Carola och jag är en 75 minuter lång monolog som drastiskt blandar humor och insikter. Sara Lindh gör sig till sin egen H C Andersen, förvandlar sig till den fula ankungen som kvackar sig fram genom sitt liv. Den dag hon inser att han blivit en svan har hon slutat följa Carola och försöker frigöra sig från den religiösa underkastelsementaliteten. På slutet skurar hon bort det vita kors hon ritat på golvet. Tron blev en alldeles för trång cell, fylld av auktoritetsutövning och Jantelagar.
Jonna Nordenskiöld har regisserat det självbiografiska dramat och hittar en balansgång mellan distanserat clowneri och svart allvar. Iscensättningen är tät, fysisk och musikalisk och försedd med en subtil självironi. Carola och jag är möjligen resultatet av en storslagen 40-årskris – ett behov av att rekapitulera och sammanfatta för att kunna hitta en mer rimlig livsstrategi än att följa andras mål och mening.
Sara Lindh gestaltar sig själv med stor säkerhet och sympatisk humor. Texten är ett storslaget frigörelsedrama där Carola får tjäna rollen som jämförelseobjekt och idol – stycket är knappast någon attack utan mer en skildring av hur vi alla använder andra för att definiera oss själva. Texten klär, bokstavligen, av Carola hennes gudinnestatus. På slutet sjunger Sara Lindh Carolas melodischlagerlåt En evighet och ackompanjerar sig själv på cittra: sprött, nedtonat och oerhört vackert. 1-0 till ankan.
