Det blir livat i orkesterdiket på Stockholms stadsteater framöver. Musik har tidigare använts då och då i flera uppsättningar, men nu ligger plötsligt fyra renodlade musikteaterföreställningar i planeringen.

Sex musiker har anställts till en nybildad teaterorkester som ska jobba med de kommande uppsättningarna, till att börja med under ett år, men teaterchefen Benny Fredriksson säger att orkestern kan komma att bli permanent. Teatern har också tillsatt en tjänst som musikansvarig, Martin Östergren.

–Stadsteatern har ett tilltal där musik är ett viktigt medel. Nu ska vi undersöka vad musikteater är utifrån vårt sätt att göra det, säger Benny Fredriksson.

Egentligen skulle Stadsteatern spela Broadwaysuccén The Producers i höst. Satsningen fick ­tidigt kritik från flera håll för att den skulle vara för kommersiell. Förra året överläts rättigheterna till en privatteater, men Benny Fredriksson hävdade att han inte vikit sig för kritiken, utan att han fått chansen att genomföra en ­annan drömidé han hellre ville göra.

Nu visar det sig att det projektet är en annan musikal – Cabaret, med premiär i oktober.

–Rikard Wolff, Helena Bergström och Sven Wollter, samt ­Colin Nutley, blev fria och ville göra detta. Eftersom skådespelarna är anställda här blir det mer en Stadsteaterproduktion, The Producers hade inte blivit det på samma sätt. Cabaret är också en tyngre historia, ärligt talat, säger Benny Fredriksson.

Cabaret har spelats otaliga gånger i Stockholm, ofta på privatteatrar. Senast gick den på ­Tyrol med Peter Jöback för bara två år sedan.

Varför kan ni som offentligfinansierad teater inte gör ett mer vågat och oväntat val av musikal?

–Det intressanta är hur vi gör den, vi kan göra den på andra sätt. Risken när privatteatrar gör Cabaret är att tyngden och svärtan kommer bort lite ibland, att viljan att underhålla tar över, säger Benny Fredriksson.

Han hänvisar också till de and­ra kommande musikteatersatsningarna, som är smalare och har ett annat tilltal än Cabaret. Redan i juli har kultmusikalen Hedwig and the angry inch, i regi av Farnaz Arbabi, Sverigepremiär.

SvD kan också avslöja att Stadsteatern på Stora scenen nästa vår sätter upp Kurt Weills och Bertolt Brechts Happy End, ett mind­re känt verk som de skrev året ­efter Tolvskillingsoperan och som aldrig tidigare spelats i Stockholm. Regissör blir Stads­teaterdebuterande Richard Turpin. Ytterligare en ännu hemlig musikteaterföreställning får premiär på teatern 2010.

Regissör för Cabaret i höst blir alltså Colin Nutley, som inte direkt tillhör svenska filmrecensenters favoriter – senaste filmen Angel totalsågades. Han medger att han är lite nervös över hur hans debut som teaterregissör kommer att tas emot. Teaterchefens tal om att Stadsteatern kan göra en allvarligare tolkning och tydligare lyfta fram nazisttemat i Cabaret än privatteatrarna brukar göra, tonar ­Colin Nutley ner.

–Förmodligen ser man på den på ett annat sätt på Stadsteatern än på Oscarsteatern, men det är trots allt en musikal och det måste vi respektera. Cabaret är Cabaret, det är som Mamma Mia, man kan låtarna. Man måste vara försiktig och inte försöka vara för smart, säger han.

Helena Bergström, Rikard Wolff och Sven Wollter är alla starkt förknippade med Colin Nutleys filmer. Men frågan om hur mycket Änglagårdskänsla det kommer att bli i Cabaret får ett kort svar:

–Inget. Det enda jag tar med från Änglagård är att jag känner dem och vet hur de jobbar.

Colin Nutleys tror inte att hans omtalade arbetsmetod, där han låter skådespelarna improvisera fram mycket av dialogen, kommer att bli problematisk på teatern.

–Det där ryktet om att jag inte har manus är inte sant. Men jag är en ”actors director”, jag vill få fram det bästa i skådespelarna. Jag tror inte att jag kommer att jobba annorlunda på teatern.