En stor stadspark ska anläggas på Årstafältet, ett blåsigt fält i södra Stockholm. Tanken är att parken ska sätta igång en stadstutveckling i den här delen av Söderort. 57 arkitektkontor från elva länder vill vara med och tävla om parkens utformning.
Foto: stadsbyggnadskontoret Stockholm
Strosa, leka eller läsa. Vila eller duka fram en picknick. Kontemplation eller möten, lugn eller aktivitet.
Parken är platsen där vi själva väljer – en ovanligt öppen och tillåtande plats i staden där vi varken behöver prestera eller konsumera. Dessutom har den varken dörrvakt eller dress code.
Den offentliga parken är en svårslagen plats, särskilt så här års. Och nu upplever parken en renässans. I en tid som hyllar stadsmässighet –städer förtätas, allt fler vill leva det urbana livet och barnfamiljer väljer att bo kvar i stan –blir parken allt mer nödvändig.
–När jag gick ut plugget 1981 betraktades man som en fjant när man pratade om parker. Men om jag i dag säger att vi ska anlägga en park, så är det ingen som säger att vi ska bygga parkeringsplatser istället, säger Thorbjörn Andersson, professor i landskapsarkitektur och konstaterar att intresset för staden som livsmiljö dragit med sig ett intresse för parken.
Thorbjörn Andersson är mannen bakom Daniaparken i Malmö, 2000-talets kanske mest uppmärksammade och uppskattade svenska park. Sedan han tog sin examen som landskapsarkitekt för snart 30 år sedan har han upplevt hur attityden till parker förändrats radikalt.
Parken har återigen rollen som ett viktigt offentligt rum, precis som i 1800-talets växande städer. Och återigen är parken en mötesplats för den stora allmänheten, inte i första hand för samhällets olycksbarn. Thorbjörn Andersson är själv överraskad av hur Daniaparken lockar till sig människor från hela Skåne.
–Daniaparken ser ut som en ruin i dag, sju år efter att den invigdes. Det beror på att slitaget är så tufft. Och det är ju kul, för det visar att den verkligen används. Men vi är inte riktigt vana vid att människor använder parker på det här sättet, det har kommit ganska nyligen, säger han.
I Stockholm ser de ansvariga för stadens parker samma utveckling. Några besökssiffror finns visserligen inte. Men slitaget på parkerna talar sitt tydliga språk.
–Det är ett oerhört tryck på parkerna, och det ökar hela tiden, säger Bodil Hammarberg, som arbetar med parkförvaltning och parkutveckling i centrala Stockholm.
Hon konstaterar att det är en allt mer tättbebyggd stad, i kombination med nya umgängesvanor, som ligger bakom förändringen.
–Människor umgås mer ute, det är väl lattekulturen. Man picknickar mer, och man träffar sina vänner i parken, säger hon och betonar att utvecklingen ställer höga krav på skötseln av befintliga parker. Men det är också viktigt att tänka park när nya områden byggs upp.
–I varje nyexploaterat område måste man ha tillräckligt mycket park, för det är där människor vill vara, säger hon och tillägger att Hammarby sjöstad är ett exempel på ett nytt område där parkytan inte räcker till för alla behov.
Men parker ska inte bara vara tillräckligt stora. De ska också fylla nya uppgifter i staden. Allt oftare ingår parker i ett större strategiskt tänkande; om parken tidigare sågs som ett komplement till staden, en respit från smuts och trängsel, så kan parken i dag aktivt vara med och strukturera och förändra staden.
Internationellt talar man om landscape urbanism, en term som myntades i slutet av 1990-talet, som uttrycker att det gröna inte står i motsättning till det urbana. Istället kan den moderna parken fungera som en katalysator och få igång en stadsutveckling.
1800-talets park skulle vara en oas i en stad plågad av trångboddhet och epidemier. 2000-talets stad brottas med andra problem, exempelvis segregation.
När Stockholms stad planerar en stor stadspark på Årstafältet, i södra Stockholm, så är tanken bland annat att den nya parken ska knyta ihop områden med olika status. Men tanken är också att parken ska bli en magnet för människor från hela Stockholm, och sätta fart på stadsutvecklingen i den här delen av Söderort.
–Årstafältet är en fantastisk möjlighet att undersöka vad den moderna parken kan vara i Stockholm, säger arkitekten Hanna Erixon som är doktorand vid KTH och skriver på en avhandling om mötet mellan stadsutveckling och naturskydd.
Stockholms stad har höga ambitioner med sin nya park; det ska bli ”en park i världsklass”. Och Hanna Erixon konstaterar att Årstafältet har potential att bli en stadspark av ett slag som anläggs i andra delar av världen.
–Det är en trend världen över att skapa stora, urbana parker, säger hon och nämner Downsview Park i Toronto, som ska byggas på ett nedlagt flygfält och fungera som en katalysator i ett förortsområde.
I New York anläggs just nu Fresh Kills Park, som blir betydligt större än Central Park, på en gammal soptipp på Staten Island. Och på Manhattan skapas en 2,6 kilometer lång park längs ett upphöjt järnvägsspår, The High Line.
The High Line framstod länge som ett omöjligt projekt. Förre borgmästaren ville riva rälsen, och använda den dyrbara marken till exploatering. Men en motståndsrörelse drogs igång. Intressegruppen Friends of the High Line lyckades övertyga New Yorks nuvarande borgmästare, Michael Bloomberg, om att en park längs järnvägsspåret skulle bli en urban katalysator.
Och redan innan parken är färdig kan man konstatera att parkvännerna fick rätt.
–Nu håller man på att bygga prestigefull arkitektur längs The High Line och gallerier flyttar dit. Bara idén om en park har dragit igång en intressant utveckling, säger Hanna Erixon.
