Han säger själv att han inte är långsint, definitivt inte. Ändå har Jacob Palmstierna inte återupptagit sin prenumeration på Svenska Dagbladet, den han sa upp i protest hösten 1989 – efter att vi som första tidning avslöjade hans skatteaffärer.

Det var då han ringde sitt första tele­fonsamtal till dåvarande chef­redaktören Bertil Torekull och bad honom överväga att stoppa artikeln.

Vilket Torekull inte kunde tänka sig.

Det andra samtalet till samme Torekull ringde Jacob Palmstierna 18 år senare när han sökte en spökskrivare till sina memoarer.

Inte heller denna gång lät Torekull sig övertygas. Men han ställde gärna upp med råd och skrivtips till den bok som han tyckte Palmstierna själv skulle skriva.

Nu finns det färdiga resultatet, med titeln Jacobs stege.

Enligt första Moseboken – Jacob Palmstierna kan sin bibel, hans mor ledde söndagsskolan hemma på Maltes­holm i Skåne i 25 långa år – drömde Jacob om den stege som förband himmel och jord.

Mellan vilka nivåer sträcker sig hans egen stege?

Den forne finansmannen stillnar i soffan hemma hos sin syster på Öster­malm, hon som bjudit oss pratrum under hans tillfälliga Stockholmsbesök.

Nej, det kan han inte svara på.

– Jag har mest tänkt på karriär­stegen. Där jag klättrade upp, föll ner – och klättrade upp igen. Det finns ett drag hos mig att vilja klättra vidare, jag är helt enkelt en prestationshungrig natur. Och jag tror inte att det handlar om det där klassiska att vara duktig för att bli älskad. Mer om generna.

Han hade gjort en kometkarriär, via Handelshögskolan och amerikanska universitetsstudier till Stockholms Enskilda Bank som så småningom blev SE-Banken. Dessutom var han släkt med familjen Wallenberg, hans mormor var yngsta dottern till bankens grundare.

Så när han föll, det är klart att smällen blev katastrofal.

Vi tar historien i korta drag: Sommaren 1989 har Jacob Palmstierna just utnämnts till koncernchef på SE-Banken. Att han enligt länsrätten betalat för låg hyra för sin Djursholms­villa, med resultat att det uppkommit ett mervärde som borde ha beskattats, bekymrar honom föga. Bankens skatteexpert har lugnat, de kommer att vinna målet i kammarrätten.

–Sedan hittar er reporter de här uppgifterna på länsrätten och ringer mig när jag sitter hemma i Staffan ­Burenstam Linders kök på Öland. Och då säger jag det osedvanligt korkade att jag trodde det var en marknadsmässig hyra.

Vad borde du ha sagt?

–Det jag egentligen menade: Att jag trodde den var tillräckligt hög för att det inte skulle uppkomma ett skatte­pliktigt förmånsvärde.

Jo, nog förstod han också att 3500 kronor i månaden för en Djursholmsvilla var billigt. Men det fanns en överenskommelse mellan honom och bankens ordförande, Curt G Olsson, att hyran vid behov skulle justeras uppåt. Vilket de båda glömt bort.

–Men det var han som formellt satte min hyra. Den där sommardagen 1989 ringde jag och bad att han skulle gå ut i pressen och förklara läget. Det gjorde han aldrig.

Var det första sveket mot dig?

–Ja, definitivt.

Den andre som svek var Peter Wallenberg, som inte räckte ut ett lillfinger för att rädda sin syssling.

Varför?

–Å, det är enkelt. Han ville bli av med mig.

I boken går Jacob Palmstierna noga, och målande, igenom sina relationer till olika medlemmar av familjen Wallenberg. Bara Boy-boys, Marc Wallenberg Jr:s, självmord hösten 1971 summerar han med några få meningar, av hänsyn till de efterlevande. Nu väger han också orden, berättar kort att Boy-boy stod inför uppgiften att bli chef för sammanslagna Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken, en uppgift han inte kände sig mogen. Timmarna innan han tog sitt liv deltog han i ett styrelse­möte, han var dämpad, okoncentrerad. Och gick hem redan runt 16.30.

–Jag borde ha anat oråd, normalt satt vi alltid kvar till 18.30.

Morgonen efter fick Jacob Palmstierna veta att Boy-boy inte sovit hemma och inte kommit till ett in­planerat möte.

–Det var jag som hittade honom i skogen strax söder om Stockholm. Han hade åkt hem, tagit sin älgstudsare och farit iväg. Vi fick polisens hjälp att hitta bilen – och sen… Ja, det var tragiskt. Boy-boy var en person som jag tyckte mycket om. Känslig och omtänksam. Så olik sin far och bror.

Hur svarta var Jacob Palmstiernas egna tankar när han föll nerför karriärstegen?

–Du menar om jag funderade på självmord? Aldrig. Det stod inte på agendan. Men fallet var förfärligt, bottenlöst. De första månaderna ­efteråt var jag beredd att ta vilket jobb som helst.

Också som spärrvakt?

–Det tänkte jag inte på. Däremot att jobba på krogen, att servera eller diska. Även om jag är född på sol­sidan har jag aldrig känt att det finns jobb som inte är fina nog för mig.

Nåja, nu återvände han till ett chefsrum, efter skatteskandalen.

Men att du ringde och försökte stoppa SvD:s artikel. Tycker du, rent principiellt, att en tidning ska ge efter för sådana påtryckningar?

–Jag har stor respekt för journalisters uppgift att granska höjdare. Om chefen för Sveriges största bank blir åtalad för skattebrott, som kan leda till upp till sex års fängelse, är det självklart en nyhet – och något ni ska skriva om. När jag ringde Torekull bad jag honom tänka igenom en publicering. Vilket han också gjorde. Men han kom fram till att det var hans plikt.

Men ditt syfte var väl ändå att stoppa publiceringen?

–Att jag ringde tycker jag är helt okej. Att stoppa, naturligtvis inte.

–Men man kan ju försöka…

Jacob Palmstierna ler stilla i sin soffhörna, trots de smärtsamma minnena. I september 1989 blev läget ohållbart. Han sa upp sig från banken. Och gick, samma kväll, på ett cocktailparty.

Vad fick dig att blotta strupen offentligt – och inte gå raka vägen hem och dra täcket över huvudet?

–Jag gick av halvplikt, det var ­någon mottagning. Och det var en förbannad tur. För där mötte jag Björn Wahlström som såg hur förtvivlad jag var. Han sa direkt: Lägg dina papper i en plastpåse och kom upp till oss, vi sitter på Birger Jarlsgatan.

Han fick ett rum hos Björn Wahlström, där han satt i ett år utan egentliga arbetsuppgifter. Jo, han hade kvar några styrelseuppdrag. Men mest studerade han skattemål.

–Jag var helt besatt av det som hänt och längtade bara efter att målet skulle upp i tingsrätten. På banken fick jag inte visa mig. Pirre sa det rent ut: Du stör personalen om du kommer hit.

Hur kunde du störa bankpersonalen?

–Jag vill inte påstå att jag är en sån där bussig typ som uppväcker varm kärlek, men jag tror att många på SE-Banken var ledsna när jag tvingades gå – och tyckte att jag blivit orättfärdigt behandlad. Dessutom såg de med oro på bankens framtid.

Enligt Jacob Palmstierna var Marcus Wallenberg – eller Dodde alternativt MW, som han oftast kallar ­honom – närmast ”förälskad” i PG Gyllen­hammar. Själv var han också bergtagen av Gyllenhammars avväpnande sätt och självsäkra fräckhet.

– Jag har alltid charmats av brutala typer, de som är min motsats. Eftersom jag haft svårare för sociala kontakter och uppfattats som lite ”von oben” så där. Men det är sidor som jag medvetet arbetat med.

Så du menar att du har blivit trevligare med åren?

–Ja, absolut. Och det beror till del på mitt ökade självförtroende.

Ditt självförtroende!? Har du haft problem med det?

– Jag vet att jag ser ut som en som alltid haft starkt självförtroende. ­ Det stämmer inte. Lite är det nog ett ­mors­arv, söta mor var osäker och rädd­hågad, avskydde att stå upp i ­officiella sammanhang.

Och på SE-Banken fick du inte misslyckas?

–Även om Dodde ställde krav på mig så kom de främsta kraven från mig själv. Risken att jag skulle misslyckas var ändå begränsad. Fram till den där skattesmällen -89.

Fortsättningen är redan historia: Jacob Palmstierna friades helt av tingsrätten och fick omedelbart plats i flera styrelser, bland annat Tetra Paks. Några dagar före julafton 1990 ringde Björn Wahlström, efter ett samtal med dåvarande finansministern Allan Larsson: ”Jag har lovat ­honom att du och jag ska fixa Nordbanken. Är du med?”

Boken är dedicerad till Björn Wahlström – som tack för att han gjorde Jacob Palmstiernas comeback i svensk banking möjlig.

–Även om jag ju inte riktigt passade in i den socialdemokratiska kärntruppen. Jobbet på S-E-Banken fick jag tack vara min bakgrund, jobbet på Nordbanken fick jag trots mitt namn. Men det var fantastiska år, en härlig revansch.

I boken betonar han sin professionella trofasthet och beklagar sin privata trolöshet. Ändå kan jag bara ­räkna till två skilsmässor.

–De två sista kom aldrig med. Jag är, sedan 14 år, gift för femte gången. Med Hanne som jag mötte redan 1975.

Även kärleken måste avhandlas rapsodiskt: Jacob Palmstierna var gift för andra gången och hade sammanlagt tre barn – plus den son som dog i plötslig spädbarnsdöd när han bara var drygt ett år – när han mötte danska Hanne. Och inledde ett hemligt kärleksförhållande. Efter några år bestämde de sig för att bryta upp från sina respektive – men hon klarade inte att lämna Danmark för sina barns skull.

–Det var ett hårt slag, mitt livs värsta. Jag flyttade hem till min bror – och mötte så småningom en ny kvinna som jag gifte mig med. Vi skildes efter några år, efteråt gifte jag om mig ytterligare en gång. Det här är ett kapitel i mitt liv som jag inte är särskilt stolt över. Men det var så det var.

–Kanske kan man säga att jag är gammaldags, konventionell. De gånger jag varit otrogen har det slutat med äktenskap.

Men så hände, det låter som en film med lyckligt slut, att danska Hanne skrev ett brev. Efter 13 tysta år.

–Hon beklagade att min mamma just gått bort, men jag tolkade det som en signal. Hur som helst träffades vi igen – och jag skilde mig, för andra gången, för hennes skull. Till slut blev det rätt.

Idag njuter båda av vardagen på Maltesholm, släktgodset som Jacob Palmstierna förvaltat i alla år. Där Skånes största vindkraftpark nu håller på att anläggas, med planerad invigning i maj 2011.

–Göran Persson har lovat komma. Han skrev att eftersom han numera är en fri man kan han stanna hela dan.

Hans egna behov av projekt och prestationer har inte mattats trots åldern, en halvdålig fot – eller en prostatacanceroperation. Att boken råkar komma ut mitt i den värsta finanskrisen ser han som utmärkt timing.

Hur är det, ska vi vara oroliga?

–Risken för ett finansiellt sammanbrott är undanröjd. Den konjunkturkris som kvarstår kan bli lång och svår, men den är inget hot mot vår existens.

Jacob Palmstierna rätar på ryggen, låter som om han var tillbaka i bankens direktionsrum. Finns det till­fällen när han saknar sin gamla position i hetluften?

Svaret får de skånska r:en att skorra till, av känsla:

–Det är klart att jag görrr.