På onsdag spelar Madonna på Ullevi under världsturnén som följer nya skivan MDNA. Titeln, en förkortning av artistens namn, är en öppen bokstavslek med MDMA, mer känt som partydrogen ecstasy.

På engelska används ofta begreppet MDMA för att markera att det rör sig om ”ren” ecstasy, inte en sämre kopia. För att det inte ska råda någon tvekan lyder en strof i låten I’m addicted på MDNA-plattan: ”It’s like MDMA and that’s OK. Your name’s like a drug”.

När Madonna i våras hoppade upp i dj-båset bredvid svenska megastjärnan Avicii på elektroniska festivalen Ultra music i Miami ropade hon glatt: ”Hur många i den här publiken har sett Molly?” Molly är, för den som är mindre bekant med narkotikavokabulären, näst efter ecstasy engelskans vanligaste omskrivning för MDMA.

Det har blivit förvånansvärt lite liv kring det här, med tanke på hur flagrant drogflörtande det handlar om. Protesterna inför Rihannas spelning i helgen på Peace and love i Borlänge har också lyst med sin frånvaro. We found love, största hiten från senaste skivan, inleds med raderna ”Yellow diamonds in the light”. Det är mer subtilt, men även yellow diamonds är slang för ecstasy.

I båda fallen handlar det om två världsstjärnor som på senare tid influerats allt tydligare av housemusik. Och housemusiken har, ända sedan den föddes på 1980-talet, förknippats med droger och då främst ecstasy.

När housen nu upplever en ny storhetstid med intåg på såväl konsertarenor som radiokanaler, finns det skäl att misstänka att drogerna kommer med den?

Fältobservationer på nya dansmusikfestivalen Summerburst ger vid handen att så inte är fallet. En ofrivillig åskådare sammanfattar det hela rätt träffande på 128 tecken på Twitter: ”Mitt bostadsområde förpestas denna kväll av #summerburst och bolagsspritfulla brölande 20-åringar. Vad hände med rejv och knark?”

Dj:n Avicii, eller Tim Bergling som han egentligen heter, har sett en hel del höga personer i publiken på spelningar utomlands och ger samma bild – partydrogerna har inte slagit brett i Sverige.

–Man kan känna av det mer i vissa länder än andra, men Sverige är verkligen inte ett av de länderna. Det är mer kröka i det här landet än poppa piller.

Ändå frodas uppfattningen om housemusikens knarkprägel även i Sverige.

–När vi berättar att vi ska hit är det många som säger ”aha, ni ska ta ecstasy”. Många har fördomar mot den här musiken, säger Tahmina Akopjan, 21, en av Summerburstbesökarna.

Även ordningsmakt och myndigheter förefaller ha sin bild klar. Flera arrangörer av housemusikspelningar uppger att polisens krav på dem försvårar eller gör det omöjligt att genomföra evenemangen.

I höstas ställdes dansfesten Majestiq 12 i Norrköping in, enligt arrangören på grund av polisen besluta att ta 700000 kronor i betalt för totalt 77 polismän, utöver de 30 ordningsvakterna. ”Vi bedömer att den här tillställningens art och musikens karaktär gör att det troligtvis kan bli stora drogproblem”, motiverade polisen den planerade jätteinsatsen på NT.se.

Det är alltså musiken som avgör hur många poliser som behövs. Och vilken musik som är en riskfaktor avgör polisen själv.

–Alla är verkligen inte lika inför lagen, säger en housemusikarrangör.

Vid sidan av house är reggae den genre som oftast hamnar i skottgluggen för myndigheternas narkotikabekämpande insatser.

Medierapporteringen från Skandinaviens största reggaefestival, den i Uppsala, brukar handla mindre om musiken och mer om polisens cannabistillslag. När Uppsala reggaefestival lades ner för att i sommar återuppstå som Furuvik reggaefestival utanför Gävle kom protesterna som ett brev på posten från politiker, polis och tjänstemän som ville stoppa den med hänvisning till drogerna som ”följer med” musiken.

Inom den svenska reggaescenen förklarar man de många narkotikatillslagen dels med att polisens skulle hitta lika mycket knark på andra tillställningar om de satsade samma resurser där. Dels med att polisen har mer tid att spana efter narkotika på reggaefestivaler eftersom de inte har lika fullt upp med fyllerelaterade bråk som de har på många bredare rockfestivaler.

Några vetenskapliga belägg för att vissa musikgenrer skulle locka en högre andel narkotikaanvändare finns inte, konstaterar Philip Lalander, professor i socialt arbete på Malmö högskola. Inte heller finns stöd för att påstå att drogromantiserande budskap i musiken leder till ökad narkotikaanvändning – vad fansen väljer att anamma i stil och identitet är långt mer komplext än så.

–Det vore fullkomligt förkastligt att säga att de som gillar reggae röker cannabis, det finns inget sådant orsakssamband, säger Lalander.

Han menar att samhällets fokus på droger i sådana sammanhang snarast kan få motsatt effekt.

–Genom hårdbevakningen kan man hjälpa till att stärka relationen mellan musikstilen och droganvändande. På 90-talet beskrevs rejv inte som ett sätt för unga att dansa sida vid sida utan klassiska raggningsmönster, utan det sattes likhetstecken mellan rejv och ecstasy. Det kan göra att folk tänker att för att vara en äkta rejvare måste man ta ecstasy.

Vågar vi hoppas på en mer sansad syn på narkotika i framtiden? Kristian Pettersson, doktorand på Uppsala universitet med inriktning på droger inom bland annat rejvkulturen, menar att ramen för debatten fortfarande är tydlig – narkotikabruket ska begränsas. Men samtidigt finns idag en mindre svartvit syn.

–De flesta är väldigt medvetna idag, särskilt genom internet. Om Madonna uppkallat sitt album efter heroin skulle folk nog reagera, för de flesta är insatta i att heroin är farligare, säger Pettersson.

När svenska reggaeartisten General Knas skulle uppträda i Simrishamn förra året stoppades han av kommunen på grund av sitt drogliberala budskap. Hiphopbandet Labyrint hindrades från att spela i Växjö med samma motivering.

Kommer Göteborgs kommun att stoppa Madonna på onsdag? Knappast, och det ska vi vara glada över. Yttrandefrihet råder i Sverige, och det är en fullt legitim åsikt att cannabis borde legaliseras och att det är okej att ta ecstasy. Frågan är hur många miljoner i turismintäkter man måste dra in till staden för att få säga det ostört.