En bil kör i krypfart på en norrländsk skogsbilväg. Föraren och passageraren, båda män med allvarliga miner och iklädda gröna vildmarkskläder, spanar av varsin sida av vägen. De färdas på en glesbeväxt tallhed som erbjuder god sikt ett par hundra meter in i skogen. När de kommer fram till ett hygge ökar bilen farten tills vägen åter kantas av raka furor.
Plötsligt stannar den och backar några meter. Ut stiger passageraren och går rakt in i terrängen ett tiotal meter. Han faller på knä i vitmossan och fixerar något där nere. Uppenbarligen har han hittat vad han söker, för ett belåtet leende sprider sig över ansiktet. Han vänder sig mot bilen och skriker ett triumferande: Matsutake!
Det här låter som upptakten till ”Jägarna 2 – japanskt villebråd” eller något sådant, men är något så fredligt som svampplockning.
När detta skrivs har jag två exemplar av den svindyra japanska delikatessvampen matsutake på tork i vardagsrummet. Mina två svampar skulle betinga ett pris på sisådär 3 000 kronor i butikerna i Tokyo, Osaka, Kobe och andra japanska storstäder. Där har svampen ett rykte som endast kan jämföras med tryffelns här i Europa. Hemma hos mig fungerar de som ett minne från en överraskande lyckosam svamptur i Sverige
Mina svampar är nämligen plockade i Hälsingland och har dessutom ett svenskt namn, goliatmusseron, en art som för all del varit känd här länge men som ingen brytt sig om att plocka. När jag konsulterar en svampbok från 70-talet är den inte ens nämnd. För övrigt bör man av säkerhetsskäl avstå från alla bruna musseroner, skriver författarna.
Men sedan dess har kunskapsmassan vuxit och dna-tekniken har gett svar på gamla frågor, även sådana som inte handlar om brott. Vid millennieskiftet kunde nämligen två forskare vid lantbruksunversitetet i Uppsala med dna-teknik visa att den svenska goliatmusseronen och den japanska matsutaken är samma art. En fjäder i hatten för forskarna men ändå ett resultat av akademiskt intresse, kan man tycka. Nu har emellertid en blygsam export av svensk matsutake kommit igång. Även svenska svampplockare har börjat äta svampen, ser jag på svampforum på nätet.
Goliatmusseronen trivs på sandiga hedar där den lever i symbios med tallarna. I Japan har tallskogarna minskat på senare år sedan träden angripits av tallnematoder, en sorts maskar. Därför importerar Japan svamp även från så avlägsna länder som Sverige, något som förutsätter flygfrakt då matsutake ska tillagas färsk, enligt japanerna. Doften är mycket speciell – angenäm men svårbeskrivbar. En mix av kanelbullar och nya plastleksaker, tycker några vänner.
Under den korta svamptur som skissas här ovan fann jag och min kamrat tio goliatmusseroner, cirka ett kilo sammanlagt. Om de hade varit i toppskick, vilket de inte var, och om de hade befunnit sig i Japan, vilket de definitivt inte gjorde, hade vi kunnat räkna in över tiotusen kronor för dessa tio svampar. Tänk vilka pengar vi kunde göra om vi avsatt några veckor för att enbart plocka goliat. Men sådana kalkylker har ett närmast akademiskt intresse de också. Exporten till Japan sker från Västerbotten och dit var det drygt 50 mil från fyndplatsen. Dessutom var vårt egentliga ärende i Hälsingland att fiska i Ljusnan. Så vi tog hand om våra tio svampar och tillagade en på japanskt vis – skivad och grillad. Två torkar nu långsamt i mitt vardagsrum och de övriga kokades med ris, en annan japansk anrättning.
Hur de smakade?
Tja, helt okej. Lite sega kanske.
