Krönika/Ulf Lundell
Att besöka en konsert med Ulf Lundell kostar en krona och tjugotvå öre per minut. Att gå på konsert och se Kent kostar två och nittiofem per minut. Så ser det ut om man tar biljettpengen och slår ut den på tiden artisterna spelar. Frågar man Kent skulle de säkert dra visan om kvalitet och kvantitet. Frågar man Lundell kan man antagligen få höra en del om det där med valuta för pengarna.
Just nu är vi inne på upploppet i musik-Sverige. Alla skivorna som måste ut för att bli en del av julhandeln där ute. Men turnélivet har några suckar till att dra. När jag tittar i min alldeles personliga lista över intressanta konserter kan jag konstatera att november innehöll cirka åttiofem förhållandevis lockande evenemang. Nu i december är vi nere på hälften, men då får man räkna in att det inte händer ett smack efter den tjugonde.

Jag och många med mig har kvidit över hur dåligt konsertutbudet kan te sig i Sveriges största stad, hur dåligt det ser ut för livemusiken. Men, och det här kan vara min allra högst
personliga känsla, det verkar som om det har hänt något i höst. När man pratar med vänner och bekanta är de sugna på att se konserter på ett sätt som jag inte riktigt har noterat på ett tag.
Kent sålde ut Globen. Lundell sålde ut Hovet. Uffe, som enligt diverse fördomar bara attraherar manliga fans, hade massor av kvinnor i publiken som kunde varenda textrad. Kent lockar folk som är lika upptrissade som tjejerna som idoliserar pojkband.
Under lördagen passade jag på att se lite Lundell för att sedan ta mig vidare till Debaser där Sonic Boom och Fint Tillsammans spelade. Tycker man om att se levande musik är det faktiskt ett perfekt upplägg. Det folkliga och det obskyra hand i hand, liksom.

På Hovet kunde man se en Uffe som stundtals nafsade förebilden Springsteen i hasorna samt prata med gamla fans som la ut texten om Uffe förr och nu. På Debaser kunde man se Sonic Boom, en av Englands mer excentriska musiker, lufta sin fixering för amerikanska synthlegenderna Suicide och ett Fint Tillsammans som
pendlade mellan ploj och djupaste allvar.
Det kan vara så att jag redan nu drabbats av julstämning, att jag har de rosa glasögonen på. Men det kan också vara så att Stockholms konsertpublik har extra kul just nu. Jag vet att jag har haft det. Stämningen på spelningarna i huvudstaden som bjuds för närvarande är speciell. Och utbudet är frodigt. Det lovar verkligen gott inför 2003.

Stafan Malmqvist