Att döma av årets program bådar den 68:e upplagan av den äldsta filmfestivalen inte bara gott, man undrar faktiskt också lite om konkurrenterna alls har kommit över några egna höjdpunkter.

Bland de drygt 40 världspremiärerna i huvudsektionen står de stora namnen som spön i backen. Regissörerna heter bland annat David Cronenberg, George Clooney, Todd Solondz, Andrea Arnold, Yorgos Lanthimos, Steve McQueen, Steven Soderbergh, Tomas Alfredson, Abel Ferrara, Roman Polanski, Whit Stillman och Madonna.

Framför kameran finns Philip Seymour Hoffman, George Clooney, Paul Giamatti, Keira Knightley, Viggo Mortensen, Michael Fassbender, Jodie Foster, Kate Winslet, Christoph Waltz, Gary Oldman, Colin Firth, David Dencik och Mia Farrow. Åtminstone några av dem ska nog kunna roa eller på annat sätt göra intryck.

Själv ser jag särskilt fram emot flera upplevelser på programmet. Som hur Tomas Alfredsons kreativa talang har fått lov att kultivera sig med hjälp av internationella resurser vad gäller såväl budget som personal.

Det blir spännande att se hur han har tagit sig an spionfiktionikonen John le Carrés huvudverk Tinker, Tailor, Soldier, Spy (Mullvaden) – som inte bara fortfarande lever i minnet via BBC-serien med Alec Guinness utan i Alfredsons version också blir den första av le Carrés kalla krigsskildringar som filmas efter järnridåns fall.

Att en air av pur, 70-talistisk noir verkar genomsyra både bildspråk och karakterisering visas flyhänt upp i filmens trailer, som lovar riktigt, riktigt gott.

Varmt välkommen in från kylan, för att nu bruka lite le Carré-jargong, är Whit Stillman, ett av 90-talets friskaste amerikanska independenthopp via filmpärlor som Metropolitan, Barcelona och The last days of disco. Dessa moderna sedekomedier låg någonstans mellan Woody Allen (fast coolare) och Hal Hartley (fast varmare) men liknade egentligen bara sig själva – i alla fall tills Wes Anderson och Noah Baumbach dök upp och tydligt lät sig inspireras. Under 13 år har det varit tyst kring Stillman, som nu äntligen gör väsen av sig med nya långfilmen Damsels in distress. Att han behövs lika mycket idag som för två decennier sedan bör han ha svårt att motbevisa.

Andrea Arnold är den tredje utmanaren på den stora arenan, inte helt oväntat när det handlar om regissören bakom Red Road och Fish tank – mörka, nerviga studier som står ut även för en garvad filmräv som förkovrar sig i kvalitetscelluloid i parti och minut.

Och som kvästes av just Arnold efter Fish tank, då jag formulerade en koppling till Truffaut och De 400 slagen, en länk som snöpligt knipsades av med ett ”aldrig sett den” från hennes sida.

Nej, med all tydlighet tar Andrea Arnold hellre intryck av en incident på lokalbussen än av klassikerna och hon gör det bra. Därför ska bli alldeles särskilt intressant att se vad denna jordnära naturtalang har gjort av Emily Brontës Svindlande höjder, en av romatikens och sitt hemlands stora litteraturskatter. Mycket har inte sagts än om denna säkert ganska annorlunda adaption annat än att vi ska få se en helsvart Heathcliff. Och det låter ju som bra början.