Det är två fullkomligt skilda världar som möts i Hotel Amarantens lobby en onsdagsförmiddag i oktober. Deltagare i Tv 4:s såpatalangtävling "Idol 2004" rör sig fram och tillbaka i entrén, till synes obrydda inför sin (över)exponering inför svenska folket. I en fåtölj i ett hörn av samma lobby sitter Stina Nordenstam och pratar om sin nya och sjätte skiva "The world is saved". I samband med skivsläppet har hon valt att ge ett antal intervjuer; något som brukar vara självklart för de flesta artister, men som inte har varit aktuellt för Stina Nordenstam.

Hennes låga profil, det faktum att hon bär peruk på sina bilder samt att hon aldrig spelar live har resulterat i omdömen som "skyggt geni", men ointresset av att synas handlar inte enbart om att hon skulle vara blyg.
- Jag tycker inte om att synas och vill inte bli igenkänd. Men jag tycker också genuint illa om media och om grupperingar; när något handlar om att bekräfta att man tillhör samma grupp: "vi Stockholmare" eller "vi som går på krogen". Och i
tidningarna handlar det mycket om att bekräfta en bild som alla delar. Man börjar med att konstatera att alla har samma utgångspunkt och sedan gör man en egen kommentar. Jag tycker inte om det här med att upprepa hur alla redan vet samma sak: det krymper världsbilden.
"The world is saved" kommer tretton år efter debutskivan "Memories of a color" som släpptes 1991. Trots att Stina Nordenstams musik knappast kan räknas som ett säkert kommersiellt kort gavs hennes fem första skivor ut av storbolag som inte snålade med budgeten. I dag ser situationen annorlunda ut och "The world is saved" ges ut på skivbolaget A Walk In The Park som Stina Nordenstam har startat tillsammans med sin före detta manager Ian Grenfell. För att finansiera albumet har de bland annat tagit ett banklån, men Stina Nordenstam känner ingen press över att hon nu måste sälja skivor för att kunna betala tillbaka lånet. Och hon saknar inte tillvaron med en skivbolagsjätte i ryggen.
- Jag gjorde många absurda resor i början av min karriär.
När jag precis hade släppt min första skiva åkte jag till Los Angeles för att träffa mitt skivbolag. På kontoret satt en jättestor man bakom ett skrivbord och det enda han sa var "oooh, she"s beautiful". Sedan var det mötet över. Allt var så surrealistiskt och utan mening. Jag behöver relevans i saker - inte limousiner och lyxhotell.

Stina Nordenstam tror att "The world is saved" har varit färdiginspelad i några år, men hon är inte helt säker. Låtarna spelades in på olika platser i Stockholm och några av spåren kom till på en digitalbandspelare i hennes lägenhet. Och åsikterna går isär om albumets sinnesstämning: ifall i frågan om den är hoppfull och ljus eller kaosartad och mörk.
- Det där kan bli helt vansinnigt. Jag gjorde intervjuer i Berlin och alla reportrar hade olika uppfattningar om skivan och ville att jag skulle bekräfta just deras intryck: "den här skivan gestaltar kylan, en riktig vinterskiva" eller "äntligen har du kommit ut ur mörkret, det här är ditt mest hoppfulla album". Till slut
satt jag bara och skrattade. Även om jag uppfattar skivan som hoppfull finns det mycket mörker i den: hoppfullheten har ju en motpol.

Även i den grundläggande frågan om "The world is saved" är poppig, minimalistisk eller till och med jazzig går uppfattningarna isär. Alla verkar ha sin egen syn på saken, något som ibland gör också Stina Nordenstam förvirrad.
- Skivan har varit färdig så himla länge att jag inte riktigt kom ihåg hur den lät. Jag tycker absolut inte att den här skivan är jazzig, men när folk började säga till mig att den var det blev jag tvungen att tänka efter: "vänta nu, vad var det egentligen jag gjorde? Åh nej. Säg inte att det är en jazzplatta".