Förra året fick Nan Goldin Hasselbladspriset, som en av vår tids mest betydande fotografer. Nu i höst visar Kulturhuset i Stockholm en generös retrospektiv från hennes fyrtio år av fotograferande, alltifrån de tidiga svartvita bilderna.

Vi möter en lång räcka av – till synes – stillösa, tillfälligt tagna bilder. Goldin är där den mest kända företrädaren för dagens snapshot-estetik. Hos henne handlar den om en känslig kombination av avsikt och intuition, komposition och tillfällighet. Hennes diabildserie The Ballad of Sexual Dependency visas också på utställningen, en 45 minuter lång föreställning, underfundigt musiksatt.

Det finns åtminstone två rätt ­väsenskilda sätt att uppfatta Nan Goldin. Ett bygger på ett missförstånd, och ett annat är närmare sanningen, bilderna själva.

Låt oss kalla det första syn­sättet sociologiskt; där ser man hennes bilder utifrån deras ­motiv: hon visar oss människor ur amerikanska subkulturer, drag­artister, musiker, transexuella, heroinister, aidssjuka. Vi får inblickar i moderna utanförskap i storstadsmiljöer, Boston, New York, Berlin, Paris.

Det sociologiska synsättet styrs av vad som sagts om bilderna, i regel av andra än fotografen själv. Med motiviska etiketter distanserar man sig från dem; bilderna visar annorlunda människor, annorlunda än vi.

Ett annat sätt att se Goldin ­utgår från vad som finns i bilderna, och i deras knapphändiga ­titlar. Här handlar det om att ­fotografierna är tagna inifrån: från fotografens eget liv. I en ­intervju säger hon: ”Det finns en utbredd uppfattning att fotografen till sin natur är en voyeur, den siste att bjudas in till festen. Men jag har inte trängt mig på, det är min fest det handlar om. Min ­familj, min his­toria.”

Goldins bilder är insider­fotografi; hennes jag finns alltid inskrivet i dem. Extra tydligt blir det när hon avbildar sig själv.

Betrakta bilden kallad Brian and Nan in bed, New York City, 1983. Den är en av hennes mest kända, fast den inte är särskilt ­typisk; därtill är den alltför klassiskt – eller manieristiskt – komponerad med sitt Georges de la Tour-ljus.

Den är en av flera bilder där Nan fotograferat sig själv och Brian, tillsammans eller var för sig, en berättelse om en kärlekshistoria. Den slutar, så vitt man förstår, med en annan, ikonisk ­Goldinbild: självporträttet med sönderslaget ansikte från 1984; där visar hon sig själv i all sin utsatthet, fast utan att inbjuda till ömkan.

Hos Goldin är ingen, allra minst hon själv, föremål för ömkan – som ju är ett slags utstötning – åtminstone inte i det ögonblick bilden tas. Hennes fotografi har det faktiskas värdighet.

Men det utesluter därför inte dramatik. I Brian and Nan in bed finns ett blickarnas ordlösa tal som är värt att begrunda. Nan tittar på Brian – vad tänker hon? Brian röker en cigarett – vad ­tänker han? Han möter inte hennes blick. På väggen ser vi en del av en tidigare Brianbild, Brian and the Flintstones, från 1981. Här är blicken rakt på Nan (när hon tog bilden) liksom på åskådaren. Ett finurligt sett att skriva in två tider i en: ett nu, möjligtvis olyckligt, och ett då, möjligtvis lyckligare.

Fast det går inte att utesluta att bilden i stället handlar om något annat: ett intimt och sällsamt ögonblick. Också det måste tänkas.