Det började med en bild. Stoppad av rött ljus i en korsning på väg till jobbet en gråmulen novemberdag 2006 tog filmaren Mikael Colville-Andersen ett fotografi på cyklisterna framför sig, just som det skulle till att slå om till grönt. Genomslaget på fotosajten Flickr sade honom att han var något på spåren. Så han startade en blogg: Copenhagen cycle chic.

Fem år senare har konceptet, bilder på vanliga människor som cyklar i sina vanliga kläder, ynglat av sig i ett hundratal lokala Cycle chic-bloggar. Själv har han växlat om från filmare till cykelfrämjande stadsplaneringskonsult.

Under sitt fotograferande noterade Colville-Andersen snart hur cyklar började dyka upp i modeannonser och skyltfönster. I fjol kan det sägas ha kulminerat då Ralph Lauren valde att göra en egen version av det cykelhistoriska loppet Tweed run. Loppet körs även i Stockholm – härnäst i oktober – men då under namnet Bike in Tweed.

– När modeindustrin plockade upp cykling insåg jag att det här med stil och cykling var större än några bilder på en blogg. Jag insåg att det fanns något mer i det. Och jag insåg vad det var, nämligen att en hel generation har glömt bort vanliga människor på cykel. I Köpenhamn är cykeln självklar, så jag hade inte tänkt på det tidigare, men i stora delar av världen har cykeln försvunnit, säger Mikael Colville-Andersen.

I maj blev Cycle chic, som har kallats ”The Sartorialist på två hjul”, bok på brittiska Thames & Hudson. Här finns cyklister i höga klackar, rockabillytatueringar, i rutiga skjortor som matchar färgen på fälgen, i böljande batikkjolar och med slipsar på sniskan i vinden.

Till skillnad från gatumodefotografier på specialiserade bloggar som Facehunter, Advanced style eller nämnda Sartorialist är modegraden ljummen. För en cykelvan svensk är inte heller sammanhanget något att höja på ögonbrynen för. Men i de områden där vardagscyklingen har upphört, som USA och Australien, har cykling däremot fått status som sport. Att cykla är där förknippat med utmaning och prestation, samt trafikfara.

Knutet till Cycle chicfinns ett manifest. Det innehåller bland annat ett förbud mot ”cykel-plagg” och en uppmaning att alltid sträva efter att ha dyrare kläder än cykel. Poängen är att det är cyklisten som ska vara sig själv, och inte underordna sig rollen som hetscyklist – iklädd lycratajts och med ett civilt ombyte i väskan.

Elin Bandmann, som driver den Stockholmsbaserade cykelbloggen Put the fun between your legs, har samma inställning. Hennes foton på vardagssnygga cyklister syftar till att lyfta cykling. Bandmann har också kontakt med aktivisterna i Cycle Chic Sundays, som verkar just i de amerikanska och australiska städer där cykling kommit att ses som något för barn och extremsportare, eller möjligtvis förknippas med en helgutflykt i träningsoverall.

– Folk där tror att man inte kan cykla till jobbet i sina vanliga kläder, så Cycle Chic Sundays gör en grej av att visa att det går – och det snyggt, säger Elin Bandmann.

Mikael Colville-Andersen lutar sig mot historien i sin analys att vägen till mer cyklande går via stil.

– Det var så man sålde cyklar kring förra sekelskiftet. Annonser från den tiden för märken som Crescent och Husqvarna föreställer eleganta män och kvinnor. Det fungerade för att göra cykeln populär då, så vi försöker med samma sak igen.

I boken Cycle chic har Colville-Andersen själv tagit lejonparten av bilderna. Men Cycle chic-bloggarna, med i dagsläget drygt 70 lokala etableringar, har sammanlagt hundratals medarbetare. Det är ett storskaligt försök att förändra samhället med stil som medel – och har samtidigt blivit ett exempel på att modebloggare kan se ut hur som helst. De är inte enbart unga som plåtar sig i dagens outfit, eller insatta mode-vetare som skrollar visningar.

En av de mest aktiva bidragslämnarna till Copenhagen cycle chic heter Franz-Michael Skjold Mellbin. Till vardags arbetar han på danska utrikesdepartementet, ansvarig för bland annat den danska närvaron i Afghanistan. 2007 till 2008 var han posterad som ambassadör i Kabul. Det var då han började fotografera stadsliv.

– På grund av säkerhetssituationen var tillvaron i Afghanistan väldigt inspärrad. När jag hade ärenden i Köpenhamn kände jag ett starkt behov av att vara bland andra – att åka tåg, gå en promenad i parken. Och då tog jag med kameran.

På Afghanistan följde Japan, där han som ambassadör bland annat genomförde ett cykelprojekt där Mikael Colville-Andersen medverkade. Åter i Köpenhamn värvades han till Cycle chic. Modeaspekten var ny, men Skjold Mellbin ryggar inte. Bland hans aktuella bildserier finns bland annat en där han fångat vinterns alvlika luvor och huvudbonader.

– Cycle chic-konceptet handlar om vad det är som rör sig på stan, hur folk tar det till sig. Det intresserar mig. Idag finns en helt annan variation i stil än tidigare. Kläder är ett sätt att definiera vem man är. Förr grupperade man sig mycket mer politiskt, det var nästan så att man klädde sig i uniform efter övertygelse.

Hur chict klär du dig själv när du cyklar?

– Inte särskilt, är jag rädd. Jag har jeans, en svart jacka. Jag ser mycket mer ut som en fotograf än en chic cyklist. Jag ska försöka göra något åt det till sommaren.